11 oktober 2010

Halvvägsmötet

Försoningens uppgift – den kristnes ständiga göra.
Kallade att stå som präster, att göra tjänst inför levande Gud.
Prästsinnets grundinställning – ingen ska behöva stå med skuld, ingen ska behöva förbli i synd.

Om du blir påmind om att någon har något att säga om dig, om synden, om tillkortakommandena, om teologin, om flykten och om försvarsbeteendet – då ska du lämna det du har för händer och gå till denne som har sett, som har avslöjat, för att få höra från Gud genom denne skarpsynte. Matt 5:23.
Detta är omvändelse, detta är dess nödvändighet och dess möjlighet. Så är försoningen tillrättalagd. Så är samtalandet arrangerat. Så är ödmjukandet fastlagt och den växande gudsnärvaron framställd.

Om din broder har begått en synd, gå då och ställ honom till svars enskilt – lyssnar han, har du vunnit din broder. Om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra. . . Om han inte lyssnar till de två eller tre, tala då offentligt. . . Matt 18:15-20.
Detta är försoningsarbete. Detta är kristet tjänande på lösepenningens grund, på blodets grund till allas frihet och mognad. Detta är det saliggörande erbjudandet framfört som evangelium.

Om vi tog dessa två ord ur Matteus evangelium på allvar, skulle en rörelse uppstå bland oss till hälsosam korrektion och jublande upprättelse. Halvvägs-möten, halva vägen var, halva arbetet var. Men, inga kompromisser, ingen ljum ekumenik, inget sopande under mattan. Kristus utgestaltad bland oss alla för ett autentiskt uttryck av himmel på jord. . .

Man vänder sig bort från sammanhang som inte kunnat förmedla Kristi fullhet. Har vi då gjort oss redo att ta emot dessa som hungrar och söker? Står vi fortfarande med pekfingrar lyfta mot dem för att de ska förstå att de valde fel väg och följde sådana som inget hade att erbjuda, som för att säga att de måste klara sin egen upprättelse? Står vi bara och ser på utan att ha något att ge dem? Hälsar vi dem som troféer vilka bekräftar vår präktighet? Hälsar vi dessa som söker som våra verkliga vänner – och Kristi vänner – med all nåd och all den integritet som Kristus ger?

Vårt bedjande måste intensifieras på detta område, i dessa dagar, då man återigen synar nyare sammanhangs framväxt, tillkortakommanden och uppenbara avigsidor.
Vårt bedjande måste intensifieras för att prästsinnet, det sinnelag som verkar för att ingen ska behöva bli kvar i synd eller stå med skuld, för att detta prästsinne ska växa till bland oss alla.
Vårt bedjande måste intensifieras för att försoningens verklighet ska förstås, dess ändamål ska hållas heligt, dess praktiska utgestaltning ska få maximalt utrymme.
Vårt bedjande måste intensifieras för att försoningens verklighet, baserad på och summerad i Jesu Kristi död på korset, ska kunna återfinnas av var och en som söker stilla sin hunger efter rättfärdighet och rättvisa.
Vårt bedjande måste intensifieras för att arrangerandet av dessa halvvägsmöten må finna förverkligande och ge resultat i mättad gemenskap.

Saliga halvvägsmöten. . .
Saliga liv i Kristus. . .
Saliga gemenskap i Gud. . .

L. Widerberg

03 september 2008

Fredrika: Bön binder bygge

Tio miljoner saknas för bygget av buddhisttemplet.
Arbetet stannade av i väntan på att buddhistiska föreningen samlar in pengar.

Projekteringen av det som är tänkt att bli Europas största thaibuddhistiska tempel inleddes 2004. Buddhistiska föreningen i Lappland köpte då 39 hektar på ett berg i Fredrika.
6 augusti 2005 lades en graverad stenplatta på plats som en symbolisk byggstart. I juni 2006 gjordes markarbeten som förberedelse för att bygga grunden. Den 15 juli samma år sattes en fyra meter hög staty av munken Luang Poo Thuad upp. Ännu en staty finns på plats, liksom två små hus vid entrén. Men i övrigt står arbetet stilla.

Vi behöver tio miljoner kronor för en bankgaranti innan vi kan börja bygga, säger Phramaha Boonthin Taosiri. Han säger att man har samlat in pengar men vill inte ange hur mycket, men han uppger att det mesta gått åt till att betala det arbete som redan gjorts.

Kaj Johansson, vd för det företag som gjort markarbetena, säger att man inte fått betalt för hela jobbet, som är värt omkring 2,5 miljon. De har lyckats skrapa ihop en del betalning tillsammans, men det är en hel del som återstår. Kaj Johansson vill inte säga hur mycket föreningen är skyldig. Han räknar med att han kommer att få betalt i framtiden.

En av de stora tillskyndarna av projektet är kommunalrådet Bert-Rune Dahlberg (s). På Åsele kommuns hemsida presenteras det ingående. Förutom templet på 400 kvadratmeter med plats för 300 personer, planeras bostadshus (för övernattning och meditation), en konferensanläggning med plats för 800 personer, en stor parkeringsplats, med mera.

Tror på 100 000 besökare per år
Men i den första etappen, den som föreningen nu planerar för, finns bara tempelbygget.
Enligt en undersökning som kommunen har låtit göra kan man räkna med cirka 100 000 besökare per år, när templet är klart.
En motsvarande attraktion, fast betydligt mindre, finns i den thailändska paviljongen i jämtländska Ragunda. Den besöks av 40 000 personer under ett år.
Bert-Rune Dahlberg är fortfarande optimistisk om tempelbygget. Han säger till Dagens Nyheter att det borde vara på plats ”inom ett, två eller kanske tre år”.

Hasse Boström
Reporter, Dagen

02 september 2008

Den stora orons tid

Isebels tid driver gudsfolket allt längre in i bedjandet. Ändens tid tvingar gudsfolket att vandra med Fadern.

Ändtiden är den stora orons tid. Dess inre väsen personifieras av Isebel, den fräcka trolösheten. Ändens tid är inte bara flyktighetens, obeständighetens och sammanblandningens tid. Isebels väsen heter tvetydighet. Hon beter sig i alla stycken utmanande. Hennes märke heter urskiljningslöshet, oförmåga att skilja mellan sant och falskt, sedligt och orent.

Men, ändens tid är profetismens avslutningskapitel. Den bedjande församlingen anger ton och tempo. ”I detta visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus. Upp 14:12. Troheten och orubbligheten blir till ett Herrens berg. Från Sion ska lag utgå, Jes 2:3. Den som lär sig hantera Guds ord och protokoll, lär sig också hantera bedjandet i isebelstid.

Sammanblandandet, att försöka ösa ur oren källa samtidigt som man vill avge god bekännelse gör att allt gott blir skämd och sekunda produkt. De oheliga allianserna i enhetens namn kommer att rasa samman som bildstoden i Nebukadnessars dröm, Dan 2.

Ändtiden är profetisk tid. Den är domstid. Oron är stor bland dem som inte vill ha sina liv synade. Profeten har det trängre än någonsin, men hans ord kommer att besannas i all snabbare tempo.
Babylon, trolöshetens moder, ursprung och urbild för all opålitlighet ska manövreras ut. Bedjare gläder sig över den domen, Ps 48:12. Babylon är moder till varje liten Isebel. Guds dömande kommer att ge återklang i smått som stort. Men ledarskap är alltid värst utsatt - hon kallar sig konungarikenas drottning, Jes 47:5. Affärsmän yvs över sina kontrakt med henne, Upp 18:15.

Tiden kräver ett återvändande till Bönen. Men Isebel omdefinierar den gärna med enda syfte att avväpna och odugliggöra den. Hon heter godtycke och nyckfullhet, självsvåld och egenmäktighet. Hon hävdar köttslighetens rätt att gripa tag i Guds löften. Hon ger var och en rätt att hävda Guds ord för personlig vinning.

Tiden kräver ett återvändande till Bönen, till enskilt och gemensamt bedjande vid Guds altare. De som kunde be, kallade den sortens bedjande för ”Det avklädda bedjandet”. Den bön där själen klär sig naken ger allt åt Gud, allt utrymme, all planläggning, all rätt att svara efter gudsrikets sätt, all ära. Den bön där själen klär sig naken går grundligt till väga för att insätta vetekornslagens rätt och sätt.

Vid altaret där själen låter sig kläs naken, blir allt kristall. Varje del av existensen når en klarhet och renhet som Rikets fiender uppfattar som en stingande, brännande glans. Tiden kräver att Guds härlighet ges allt utrymme.

Vid altaret lär man sig att be i Jesu namn. I altarets kristallklarhet lär man sig att definiera böner efter hans sinne och plan. Från Sion ska lag utgå. Heligheten är inte underhållande. Inte heller ger den snabba klipp. Jesu frälsning anpassar sig inte efter människors önskan. Bön i isebelsland lär sig leta upp Herrens böner, de som skaffar plats åt Faderns fullhet i Kristus. Bön i den stora orons tid återerövrar Himlens kristall åt sinne och hjärta.

Lars Widerberg

29 augusti 2008

Bön - en sådd

¨
Den som inte sår med hjärtat i sitt arbetsrum kommer aldrig att inbärga någon skörd åt Gud.

Bönevrån är hjärtats arbetsrum: Där lär vi oss mer om hur vi ska predika, och vad vi ska predika, än vi kan lära oss i våra bibliotek. ”Jesus grät” är den kortaste och den största versen i bibeln. Det är den som går framåt gråtande (inte den som predikar stora predikningar) och sår dyrbar säd, som skall komma åter med fröjd, bärande sina kärvar.

Bön ger mening och medför vishet åt sinnet, vidgar och stärker det. Bönevrån är en utmärkt skollärare och ett utmärkt skolrum för predikanten. Tanken blir inte bara upplyst och klar genom bön utan den föds i bön.

Vi kan lära oss mer under en timmes bön, om vi verkligen ber, än under många timmar i studerkammaren. I bönevrån finnes böcker, som inte finns och inte kan läsas någon annanstans. I bönevrån får man uppenbarelser, som man inte får någon annanstans.

E.M. Bounds
Predikanten och bönen

25 augusti 2008

Utvalt silver

Läsning: Ords 10:32, Jes 61:11, Ords 10:20

Vart vänder sig den fromme när dessa som getts styrets position vänder sig mot varandra i envig? Vart tar fåren vägen när deras beskydd faller? Var håller dessa hus som skulle stå som föredömen i försoningens ärende?

”Den rättfärdiges läppar förstår vad som är välbehagligt, de ogudaktigas mun förvränger allt.”
Har man då mist förmågan att föra de gudfruktigas talan? Har dessa läppar mist sin makt att fatta tag i rättfärdighetens tal? Skulle de inte vara bärare, dessa styresmäns läppar, av ett Såsom i Himlen? Istället hörs ett ljudligt, nationellt, såsom i sandlådan. . . Ännu värre, såsom bland de ogudaktiga. . .

Dessa herdar stod ju kallade att värna råmärken, deras håg kunde ju ha varit vänd till att freda de fromma, de som kränks och sargas. Istället försöker de dölja det som är brutet. Istället tar de det lätt med helandet. De försvarar hellre den som brutit än den som brutits. Det som är nära att tyna bort har ingen fredare – annat än Kristus själv. Och hans män vänder honom ryggen för att finna täckning i andra värden än hans. De väljer in arrogansen som sin styrka och mobiliserar sina erövringar på intellektets plan som tunga schackdrag.

Syskonskap hette det förr. Endräkt fann man vara smaklig beskrivning av de heligas samvaro. Sådana ord finner inga brukare, sådana erfarenheter samlar ingen på hög. Förmågan att beskriva dess inneboende värde har gått förlorad. Viljan att söka sig in i dess hägn finns endast bland de minsta. Men, dessa har samlat in dem tillsammans med läglar fulla av tårar. De finns förvarade till en tid då den brutala verkligheten hinner ikapp oss alla och de ligger då tillreds för alla vars hjärtan brustit i smärtans tyngd.

Liksom jorden låter sina växter spira fram och en trädgård låter sin sådd växa upp, så skall Herren låta rättfärdighet och lovsång växa upp inför alla hednafolk.
Den rättfärdiges tunga är utvalt silver, de ogudaktigas hjärtan har ringa värde.

Var ska denna lovsång kunna slå rot när herdarna går envig? Var ska man finna detta silver när pennor och tangentbord lånats till arrogansens krafter?

Svaret formuleras på samma sätt som det alltid gjorts när väckelsen blivit till ett måste också bland sådana som skulle stå som beskyddare av dess värden.
Svaret formuleras på samma sätt som det alltid gjorts när endast den djupgående omvändelsen återstår som handlingsväg.

Låt oss samtala om dessa ting för att sedan bedja i endräkt.
Låt oss skaffa oss syskonskapets harmoni i Kristus för att sedan bedja samfällt för att rättfärdighet ska växa upp, för läppar som förstår vad välbehagligt är.

Lars Widerberg

24 augusti 2008

Artskillnad

¨
Guds Helige Ande flyttar oss från gungstolen till räddningsbåten, från sofflocket till bönekammaren och flyttar religionen från huvudet till hjärtat och sätter hela varelsen i brand för själavinnande gärning.

Guds Helige Ande ställer oss under Guds ledning och för oss till människor där Gud förut verkat. Han ställer oss i sökarnas väg för att hjälpa dem in i Guds gemenskap.

Kom ihåg att det inte endast är en gradskillnad mellan huvudets och hjärtats kunskap i frälsningssanningarna. Det är en artskillnad. Pascal förstod det då han ropade: ”Hjärtat äger det förstånd som förståndet inte känner till.”

Ebbe Bolin
Väckelsen vi vänta

20 augusti 2008

Om bönekampen

¨

En tanke som vinner allmänt gehör är den att kämpandet i bön alltid är av godo. Men så är det inte. Religiositet uttryckt i de mest rigorösa termer är ofta inte annat än försök att driva igenom vår egen vilja.

Bedjandets andliga innehåll och kvalité bestäms inte av dess intensitet men av dess ursprung. När vi gör en utvärdering av vårt bedjande måste vi fråga oss vem som ber – vårt hjärta med dess iver att driva sina önskningar eller den Helige Ande. Om bedjandet har sitt ursprung hos den Helige Ande kan brottningskampen utvecklas till något vackert, något som är mättat med ljuvlighet. Men om vi är offer för våra egna överhettade önskningar och begär blir vårt bedjande lika köttsligt som varje annan handling.

Två exempel ges i Gamla Testamentet; Jakob och baalsprofeterna. Jakobs brottningskamp var ett kämpande av bästa sort och det hade inte sin begynnelse hos honom. ”Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till dess morgonrodnaden gick upp.” Tydligt är att denne ”man” var den som inledde striden, inte Jakob. När Jakob hade tagit emot en del stryk vände kampen och han blev den offensive och ropade ”Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig”. Brottningskampen hade gudomligt ursprung och resultatet är känt för varje bibelläsare.

Det andra exemplet har inte en sådan lyckad utgång. Baals profeter på Karmel kämpade också och med mycket större intensitet än Jakob, men de förde sin kamp i köttet. Deras grimaser, tjut och åmanden hade sin rot i okunnighet och vidskepelse och hade inte kraft att föra dem ur fläcken. Alltsammans var ett enda stort misslyckande – deras frenesi, deras energikrävande skrikande, deras föresatser. De stod helt fel trots sitt hänförda bönearbete. Och den sortens bön dog inte med den generationen.

Bara Guds Ande kan be rätt. Bara Guds Ande kan inspirera till ett bedjande som skaffar bönesvar. ”Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar.” Rom 8:26.

A.W. Tozer
Ur ”This World; playground or battleground”