Bön - en sådd

¨
Den som inte sår med hjärtat i sitt arbetsrum kommer aldrig att inbärga någon skörd åt Gud.

Bönevrån är hjärtats arbetsrum: Där lär vi oss mer om hur vi ska predika, och vad vi ska predika, än vi kan lära oss i våra bibliotek. ”Jesus grät” är den kortaste och den största versen i bibeln. Det är den som går framåt gråtande (inte den som predikar stora predikningar) och sår dyrbar säd, som skall komma åter med fröjd, bärande sina kärvar.

Bön ger mening och medför vishet åt sinnet, vidgar och stärker det. Bönevrån är en utmärkt skollärare och ett utmärkt skolrum för predikanten. Tanken blir inte bara upplyst och klar genom bön utan den föds i bön.

Vi kan lära oss mer under en timmes bön, om vi verkligen ber, än under många timmar i studerkammaren. I bönevrån finnes böcker, som inte finns och inte kan läsas någon annanstans. I bönevrån får man uppenbarelser, som man inte får någon annanstans.

E.M. Bounds
Predikanten och bönen

Utvalt silver

Läsning: Ords 10:32, Jes 61:11, Ords 10:20

Vart vänder sig den fromme när dessa som getts styrets position vänder sig mot varandra i envig? Vart tar fåren vägen när deras beskydd faller? Var håller dessa hus som skulle stå som föredömen i försoningens ärende?

”Den rättfärdiges läppar förstår vad som är välbehagligt, de ogudaktigas mun förvränger allt.”
Har man då mist förmågan att föra de gudfruktigas talan? Har dessa läppar mist sin makt att fatta tag i rättfärdighetens tal? Skulle de inte vara bärare, dessa styresmäns läppar, av ett Såsom i Himlen? Istället hörs ett ljudligt, nationellt, såsom i sandlådan. . . Ännu värre, såsom bland de ogudaktiga. . .

Dessa herdar stod ju kallade att värna råmärken, deras håg kunde ju ha varit vänd till att freda de fromma, de som kränks och sargas. Istället försöker de dölja det som är brutet. Istället tar de det lätt med helandet. De försvarar hellre den som brutit än den som brutits. Det som är nära att tyna bort har ingen fredare – annat än Kristus själv. Och hans män vänder honom ryggen för att finna täckning i andra värden än hans. De väljer in arrogansen som sin styrka och mobiliserar sina erövringar på intellektets plan som tunga schackdrag.

Syskonskap hette det förr. Endräkt fann man vara smaklig beskrivning av de heligas samvaro. Sådana ord finner inga brukare, sådana erfarenheter samlar ingen på hög. Förmågan att beskriva dess inneboende värde har gått förlorad. Viljan att söka sig in i dess hägn finns endast bland de minsta. Men, dessa har samlat in dem tillsammans med läglar fulla av tårar. De finns förvarade till en tid då den brutala verkligheten hinner ikapp oss alla och de ligger då tillreds för alla vars hjärtan brustit i smärtans tyngd.

Liksom jorden låter sina växter spira fram och en trädgård låter sin sådd växa upp, så skall Herren låta rättfärdighet och lovsång växa upp inför alla hednafolk.
Den rättfärdiges tunga är utvalt silver, de ogudaktigas hjärtan har ringa värde.

Var ska denna lovsång kunna slå rot när herdarna går envig? Var ska man finna detta silver när pennor och tangentbord lånats till arrogansens krafter?

Svaret formuleras på samma sätt som det alltid gjorts när väckelsen blivit till ett måste också bland sådana som skulle stå som beskyddare av dess värden.
Svaret formuleras på samma sätt som det alltid gjorts när endast den djupgående omvändelsen återstår som handlingsväg.

Låt oss samtala om dessa ting för att sedan bedja i endräkt.
Låt oss skaffa oss syskonskapets harmoni i Kristus för att sedan bedja samfällt för att rättfärdighet ska växa upp, för läppar som förstår vad välbehagligt är.

Lars Widerberg

Artskillnad

¨
Guds Helige Ande flyttar oss från gungstolen till räddningsbåten, från sofflocket till bönekammaren och flyttar religionen från huvudet till hjärtat och sätter hela varelsen i brand för själavinnande gärning.

Guds Helige Ande ställer oss under Guds ledning och för oss till människor där Gud förut verkat. Han ställer oss i sökarnas väg för att hjälpa dem in i Guds gemenskap.

Kom ihåg att det inte endast är en gradskillnad mellan huvudets och hjärtats kunskap i frälsningssanningarna. Det är en artskillnad. Pascal förstod det då han ropade: ”Hjärtat äger det förstånd som förståndet inte känner till.”

Ebbe Bolin
Väckelsen vi vänta

Om bönekampen

¨

En tanke som vinner allmänt gehör är den att kämpandet i bön alltid är av godo. Men så är det inte. Religiositet uttryckt i de mest rigorösa termer är ofta inte annat än försök att driva igenom vår egen vilja.

Bedjandets andliga innehåll och kvalité bestäms inte av dess intensitet men av dess ursprung. När vi gör en utvärdering av vårt bedjande måste vi fråga oss vem som ber – vårt hjärta med dess iver att driva sina önskningar eller den Helige Ande. Om bedjandet har sitt ursprung hos den Helige Ande kan brottningskampen utvecklas till något vackert, något som är mättat med ljuvlighet. Men om vi är offer för våra egna överhettade önskningar och begär blir vårt bedjande lika köttsligt som varje annan handling.

Två exempel ges i Gamla Testamentet; Jakob och baalsprofeterna. Jakobs brottningskamp var ett kämpande av bästa sort och det hade inte sin begynnelse hos honom. ”Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till dess morgonrodnaden gick upp.” Tydligt är att denne ”man” var den som inledde striden, inte Jakob. När Jakob hade tagit emot en del stryk vände kampen och han blev den offensive och ropade ”Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig”. Brottningskampen hade gudomligt ursprung och resultatet är känt för varje bibelläsare.

Det andra exemplet har inte en sådan lyckad utgång. Baals profeter på Karmel kämpade också och med mycket större intensitet än Jakob, men de förde sin kamp i köttet. Deras grimaser, tjut och åmanden hade sin rot i okunnighet och vidskepelse och hade inte kraft att föra dem ur fläcken. Alltsammans var ett enda stort misslyckande – deras frenesi, deras energikrävande skrikande, deras föresatser. De stod helt fel trots sitt hänförda bönearbete. Och den sortens bön dog inte med den generationen.

Bara Guds Ande kan be rätt. Bara Guds Ande kan inspirera till ett bedjande som skaffar bönesvar. ”Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar.” Rom 8:26.

A.W. Tozer
Ur ”This World; playground or battleground”

I dagar då riset blomstrar

Läsning: Hes 7:10, Ps 72:7, Sef 3:12

Riset blomstrar. Man driver opinion med falskhet och orätt.
Riset blomstrar. De små och ömtåliga mister sin rätt och står utan försvar.
Riset far fram utan urskillning. Ingen undgår svidande snärtar.
Dess mål är att betvinga både vind och ord, Ande och sanning.
Det tvingar stämningslägen och känslosvall.

Övermodet grönskar. Alla dessa ord, alla dessa löften – så grönt, med så mycken lockelse.
Övermod, de stora ordens tid – men vart och ett av dem saknar täckning.
Övermod, all krafts tid – men utan inre styrka, utan inre vittnesbörd.
Övermodet grönskar. Dess dagar har slut.

På ris väntar eld. Med övermod följer fall.
På detta ris väntar förtärande eld.
Detta övermod följs av förkrossande fall.
Herren har sak. Han placerar stötesten.
Få är de som väger in detta i sin dagskalkyl.

Där ris blomstrar samlar Herren en återstod.
Där övermodet skaffar utrymme har Herren gömt en kvarleva.
Hans folk är av annan sort. De vågar ödmjukheten.
Herrens folk håller annan status. De väljer att fortsätta i svaghet.
Deras tunga bär ingen falskhet.
Deras hjärta rymmer inget svek.

Dessa ting hör till bedjandets huvudmål.
Denna hållning, stillheten och sveklösheten, är bedjarnas begynnelsepunkt.
Häri når de stilla i landet sin fulla potential.
Dessa ting står som riktmärken för den saliga vandringen.

L.W.

Väckelsetider

Väckelsetiderna i vårt folks liv och historia ha vart de mest avgörande och välsignelserika skedena, ty väckelserna förde med sig en underbar lyftning både i andligt, kulturellt, moraliskt och socialt avseende.
Artonhundratalets stora folkväckelser var av sådan omfattning, att de omvandlade vårt folk både andligt, socialt och politiskt. De åstadkom en verklig omvärdering och livsförvandling. Och med dessa genomgripande väckelser följde ett moraliskt upprensningsarbete i folket. Det andliga uppvaknandet blev orsaken till en ordentlig storstädning bland hela vårt folk.
Sant har det sagts om 1800-talets folkväckelser:
”De grep ibland om både folket och prästen
och skänkte nya mål åt deras pilgrimsfärd.”

Ebbe Bolin
Väckelsen vi vänta

Wesley’s 100

Ge mig ett hundra predikanter som inte fruktan någonting annat än synd och som inte längtar efter något annat än Gud – och jag bryr mig inte det minsta om, huruvida de är präster eller lekmän. Endast sådana kan skaka helvetets portar och upprätta himmelriket på jorden. Gud gör ingenting som inte är svar på bön.

John Wesley

Ett bedjande för att lägga grund

Det vi söker är ett bedjande för att skaffa insikt om Guds sak.
Insikten om Guds väsen, Guds vägar och Guds vilja hör till Andens främsta mål.

Be om ljus för den inre människans ögon till att kunna se och förstå mognandets villkor.
Be om Andens förnyade ansträngning för att föra gudsfolket samman till ett sökande efter Herrens vilja och väg.
Be om den Helige Andes fördjupade verk för att rota helighetslängtan.
Be om arvedelens verklighet – Kristus i oss, vårt härlighetshopp.
Ef 1:17-19


Det vi strävar efter är ett bedjande som skaffar återvändande till Guds syften.
Gudsfolket är ämnat att bära vittnesbörd om Herrens sätt för människors frälsning –
därför måste bedjandet och förbönen låta verkligheten av Kristus i våra hjärtan stå som främsta mål.

Be om detta nödvändiga återvändande till Guds syften.
Be om förnyade ansträngningar att definiera och förstå livet i Kristus.
Be om att få leva dessa oerhörda dimensioner i gemenskap med vänner.
Be om en tro som skaffar verklig kärlek och vilja till försoning.
Ef 3:16-19


Det bedjande som sträcker sig in i denna riktning formar också konflikt.

Be i dessa konfliktzoner.
Församlingen är säte för försoningens maktmedel – det inre motståndet vilar i självhävdelse och maktspel.
Församlingen är sanningens stödjepelare och grundfäste – motståndet har sin bas i förvillelse och intellektualism.
Församlingen står som vittne för renhet och godhet – det yttre motståndet verkas med inbilskhet och obalans.

Bed om härlighetens ljus över våra hjärtan, över dess djup, över dess oro, över dess fasor och fruktan, över dess hårdhet och egensinnighet och sedan över dess blivande öppenhet, dess möjlighet till att vara verktyg och dess förmåga att identifiera hopp.

L.W.

En inre väg, 02

Läsestycke: Ps 31:21

Den inre vandringen, bedjandets väg, hör hemma bland sådant som levs undangömt. Men den vägen kan inte bära med sig något av dolskhet eller hemlighetsmakeri. Denna väg tål människors sökarljus därför att dess ljus är Guds ansiktes ljus.
Den inre vandringen för dig från gömsle till gömsle. Vägen bjuder aldrig på undanflykters bekvämeri. Dess tillflykt är Gud själv.

Det inre livet är ett liv i Guds ansiktes ljus. Den som lever så är ständigt gömd i den hemlighet som heter Faderns närvaro. Där kan man leva gömd för världen i vetekornets livsförlopp, gömd mitt i Livets eget resande. Mitt i detta obegripliga, ogripbara, vilket är Guds egen närvaro, kan man finna sin fullständiga trygghet.

Det yttre livet tar fasta på löftesverklighet, men ger sig knappast tid att vandra vägen in i fadersgemenskap.
Men Sions välde är omvandling. Det inre lämnar spegelbild i det yttre. Sions Ande låter det inre livet ge avkastning. Den frukt man finner där Sion råder heter Ljusets frukt.

Den inre vägen producerar ett hjärta som inte nöjer sig med annat än det som hör Herren till. I världens ögon är denna väg nerlastad av absurditeter. Men den inre vandringen tål världens stickande strålkastare därför att dess ljus är Guds ansiktes ljus.
I det ljuset har Sion sin begynnelse. I det ljuset byggs bönehus och bönesamvaro.

Lars Widerberg

När blir det tröstetid?

Läsning: Jes 40:1, 3; Jes 62:6; 2 Kor 1:3-4

Bedjandet dikterar inte tider och förlopp. Bön bestämmer inte Guds handlande. Bönesammanhanget kan inte vrida makten ur allmaktens hand. Bed så ska ni få – men inte efter köttet.

All trösts Gud tröstar efter sitt eget sätt och väljer tid för bönhörelse. Allmaktens Gud svarar bedjaren för Kristi skull, för vittnesbördets och mognadens sak. Fadern ställer upp ram för bedjandet – Såsom i Himlen. . . Fadern formulerar regel för bönen och bönhörandet; be inom ramen för Jesusnamnet. Den bön som får svar är den bön som beds i överensstämmelse med Jesus, med hans syften och mål för ögonen.

Bedjare har sin plats på städernas och samhällenas murar, de som utsetts av Gud att vara väktare känner sitt sammanhang utan och innan. Dessa som Herren lärt upp till att ropa till honom, de som satts att vaka och vänta, låter sig inte drivas av ting och skeden till att handla i förtid. Men, de ger varken Gud eller sig själva tillfällen till att vila – de unnar sig ingen ro, de kan inte komma till ro förrän uppgiften är slutförd.

De befinner sig alltid i gapet, alltid vakande för att påminna Herren om det han har lagt fram som Himlens sak i löftesord och profetia. Bedjarna använder inte bedjandet för att lyfta sin egen agenda. Deras ställning och hållning bereder väg för Gud, för hans ord, för hans handlande, för hans kallelsebudskap, för hans maning till omvändelse, för hans Andes verk till mognad och gemenskap – allt detta summerat i Kristus.

Varje genombrott på trons arena, säger historieskrivningen, har föregåtts av ett djupt känt behov av Frälsaren – ett behov ofta uttryckt i tårar, ett behov som har växt till desperationens dimensioner. Det outhärdliga behovets ’måste’ skaffar den hållning, ordnar det absoluta beroende av Gud, Gud allena, vilket allena bereder väg för Gud. Varje genombrott på trons arena har sin begynnelse bland dem som vågar ta sig an Guds börda.

Men, de böner som värjer sig för smärtan, för hundvaktens kalla timmar, plockar bort möjligheten till att stå med i den väktarskara som gläds över morgonens ljus. En Jabes, som ropar för att bli befriad från plågan, blir kanhända bönhörd – men nämns inte sedan som en som kunnat vara Guds sak till gagn. Utan smärta – men också utan frukt. . .

Självuppoffrandets Ande förmår bana väg för Gud i den svåraste andliga terräng. De bedjare som klarar att röja väg för Herren i nutidens oländiga vildmark har låtit sig formas av självutgivandets Ande, den Ande som Herren Jesus själv bar. Inget, förutom Rikets egen natur, kan bereda väg för Konungen.

Ett bedjande rotat i denna offervillighet är ett bedjande som motsvara Jesu namn. Kalla det ett vetekornsbedjande, ett bedjande som inte finner annan väg än att ge upp allt till förmån för Konungens agenda. Kalla det ett bedjande efter Livets Andes lag, ett bedjande som i allt motsätter sig syndens och dödens lag och dess verkan. Mitt i vetekornsvåndan föds det mognande bedjandet. Ömkansvärda är de som försöker göra bönejobb utan självutgivande.

Väckelsens begynnelse är brutal – upptäckten av dess nödvändighet skapar desperation. Insikten om tidsläget borde skapa desperation. Vulgariteten så bjärt uttryckt i vår egen vardagskultur borde väcka okuvlig längtan bort till ett löftesland. Trivialiteten, trivialiserandet som tränger in också i den kristna mötesrutinen borde väcka oss till sökande efter Himlens mönster. Såsom i Himlen, så ock på jord – så ock bland kristna, så ock inför dem som hungrar efter rättfärdighet. Väckelse sysslar med det vackra, det rena, det fina. Väckelselängtan sysslar desperat med sådant som hör rättfärdigheten till, den hungrar och törstar. Hungern bereder väg, törsten skaffar utrymme. Men, vi låter allt detta försvinna bland trivialiteter.

Löftet om tröst, löftet om renhet, messiaslöftet leder till hunger, en kraftfullt drivande hunger. Messiashopp formar hjärtan, messiashopp skaffar brinnande hjärtan. Sådana löften sådant hopp väcker och klarar att hålla dig vaken. Löften och profetior ser till att du fortsätter att hungra och söka. Från våra talarstolar strömmar ord som försöker hämma hungrandet. Från våra talarstolar borde det strömma ord som genererar och stimulerar hunger. Verkliga löftesord, verklig predikan, verkligt profetord gör dig hungrig, ger dig kraft att härda ut – än mer, ger dig kraft att bereda väg för Konungen. Löftesord, predikan baserad på Guds ord, lägger den eviga hungern efter Frälsaren i var mans hjärta och bereder väg för Konungen att träda fram med all härlighet.

Det blir tröstetid när vi beslutar att föra Konungen åter. Det blir tröstetid när vi begynner bereda väg för Herren. Det blir tröstetid när vi släpper in hungern. Det blir tröstetid när vi begynner ropa och bedja efter Guds sätt. Det blir tröstetid när vi fattar tag i löftena och profetorden om återkomstens tid. Det blir tröstetid när bedjarna samfällt begynner ropa sitt ”Kom, Herre Jesus”.

Den bön som hjälper väckelsen, hungrar efter de ting som hör Gud till. Den bön som hjälper väckelsen är desperat i sitt behov av Jesu Kristi närvaro och uppenbarelse. Den bön som hjälper Guds sak i denna vulgära tid, i trivialiserandets tid, törstar efter det rena, det vackra, det enkla. Den bön som hjälper rikets sak i denna sista tid är en bön som i Kristus förts till ro mitt i hungern, som hungrar mitt i ron, som på grund av Guds tröst hungrar allt mer, som i hungerns dagar funnit löftena hållbara.

Låt oss be med sådan utgångspunkt i Herrens sak.
Låt oss söka dessa eviga värden
Låt oss hungra tillsammans.
Låt oss be ett kraftfullt, enat ”Kom, Herre Jesus”.

Lars Widerberg

Böneställen

Läsning: Apg 16.

”En plats som gällde som böneställe.” Apg 16:13.

De visste vart de kunde gå. De hade hört talet och ryktena om de andras sökande efter Levande Gud. De fann dessa vänner, om vilka det sades att de formade böneställe.

Bönestället är igenkännandets plats. Där kunde de alla samtala och tala ut inför Gud. Där vistades de för att vänta inför Gud för ord och ledning. Där vistades Gud för att dela gemenskap med sitt folk. Bönestället är den avgränsade och markerade plats där heligheten stämmer träff med det enkla hjärtat, där avskildheten ger utrymme för verklig samvaro. Vid bönestället står den inre erfarenheten av Herrens Andes verk i centrum för samtal och för all glädje.

Böneplatsen är en udda plats. Den utmärker sig för dem som ser i det andliga. Den är undangömd för alla dessa som rusar kring utan att egentligen söka efter något. Den orsakar konflikt i andarnas rike – spådomsmakten står alltid redo att förvanska dess vittnesbörd. Bönestället är en udda plats – korset och Guds Andes verk med altaret centralt placerat vållar idel fröjd. Dessa män och kvinnor, som leds av Anden att stanna upp och ge av sin tid på denna plats, finner att gapet mellan denna orts värden och det som erbjuds i det yttre växer och blir omöjligt att överbrygga.

Låt oss skapa böneställen dit man kan söka sig för att få uppleva en försmak av Sions verklighet. Låt oss skapa böneplatser där man kan vara och vistas för att hämta tröst, för att skaffa styrka i Herren, för att ordna vittnesbörd om det inre livets dyrbarheter. Låt oss skaffa böneställen åt dem som inte äger någon ro, åt dem som lider betryck, åt dem som söker Gud. Låt oss forma tillflyktsorter dit det känns naturligt och okonstlat att gå för att fråga efter Gud och lära känna hans folk.

Bönestället är närmast undantagslöst det lilla sammanhanget av den enkla, praktiska anledningen att var och en ska kunna göra sin röst hörd i samtalet och inför Herren. Böneplatsen bär intimitetens prägel därför att den enskildes mognad som andlig människa har hög prioritet – korset verkar med all kraft i dessa enkla relationer. Bönestället är hans hus, Guds hus – Hebr 3:6.

Böneplatsen hävdar hans sak. Det tar sig an hans verk. Det verkar efter hans sätt för att formas till hans vittnesbörd. Vid bönestället öppnar Herren hjärtan – Apg 16:14. På böneplatsen nödgar den ene den andre till nära umgänge – Apg 16:15.

Någon formulerar det så: ”Gud gömmer sig för oss. Vi finner honom genom längtan.” Bönestället, bönehuset är delad längtan, vilken för oss nära Gud. Men böneplatsen är också ett uttryck för Guds längtan. ”Jag önskar att ni ska vara delar av den lilla rest med vilken jag kan dela min sak i avslutningarnas tid. Jag önskar att ni är mina vänner med vilka jag kan umgås. Jag vill att ni ska vara prästfolk som kan föra fram liv och frid, en profetiskt sinnad, väl sammanhållen gemenskap som kan föra min sak.”

Sådant är bönehuset: En hungrig, längtande folkspillra som inte finner någon glädje annat än i innerlig och öppen samvaro, med Herren och hans sak inför ögonen. Sådana sammanhang är nödvändigtvis undangömda i tysthet. De verkar i stillhet. Det är den lilla, ihärdiga rörelsen. Det är en rörelse som ingen förmår avvärja – Guds egen livspuls. Låt oss följa detta livsflöde, längs efter floden. Låt oss ge rum för böneställen att bildas och formas efter Guds eget mönster. Låt oss föras samman för att forska i Ordet och därmed återföras till Guds hus innebörd och livsmönster.

Altaret är begynnelsepunkt i varje väckelseskede. Korset är centrum i varje moment i det Andens verk som leder till att hjärtan öppnas och väcks. Gud öppnar hjärtan när hjärtan öppnar för Gud. Men över varje öppnat hjärta verkar Guds Ande med korset som verksamt medel. Där korset är centralt placerat växer försoningsvillighet och levande gemenskap. Där korset placerats centralt växer böneställets dynamik. Låt oss skaffa böneställen. Låt oss skaffa bönetillfällen. Låt oss ge varandra tillfällen till bedjande.

Bönestället ordnar för Himlens välsignelse. Bönestället ordnar så att verkliga andliga värden finner väg till dessa som längtar och lider betryck mitt i sin längtan. Bönestället ser till att ett gott mått av Kristus finns tillgängligt för var och en som stannar upp och tar kontakt med dessa vänner samlade inför Guds ansikte.

Böneplatsen är det självklara uttrycket för dessa som söker det inre livets erfarenheter. Böneplatsen är det självklara uttrycket för Gud, där han låter dela av sig själv till dessa hungriga. Bönestället är självklart uttryck för dessa värden, vilka hör evigheten till – ni är mina vittnen, ni är mitt hus, ni är min boplats. Bönestället bär särart och kvalitéer, vilka inte kan återfinnas någon annanstans. Låt ditt hem bli känt som sådant! Låt er lilla samfällighet bli till utrymme för sådant! Låt er formas till vänkrets som i skymundan är känd och igenkänd som böneställe. Låt er ledas av Guds Helige Ande att bära med er dessa det inre livets kvalitéer vilka öppnar hjärtan och låter dessa öppnade hjärtan begynna glädjas över Guds frälsning.

Bedjandet måste stärkas och värnas i vår mitt. Bedjandet måste stärkas och värnas mitt i församlingen. Dess position, dess ställning som främsta uttryck för gudfruktigheten måste säkras, säkras för gott, säkras till orubblighet. Guds hus formuleras som umgänge med Levande Gud. Guds hus formuleras som umgänge inför Levande Gud. Hans hus är vi. Låt oss överlämna vår närgemenskap till dessa syften.

Låt oss skapa böneställen dit man kan söka sig för att få uppleva en försmak av Sions verklighet. Låt oss skapa böneplatser där man kan vara och vistas för att hämta tröst, för att skaffa styrka i Herren, för att ordna vittnesbörd om det inre livets dyrbarheter. Låt oss skaffa böneställen åt dem som inte äger någon ro, åt dem som lider betryck, åt dem som söker Gud. Låt oss forma tillflyktsorter dit det känns naturligt och okonstlat att gå för att fråga efter Gud och lära känna hans folk.

Låt ditt hem stå öppet som böneställe. Mana varandra till gemensamt bedjande. Ge av din tid till denna sak. Låt ditt hjärta öppnas för dessa syften. Låt er närgemenskap präglas av denna längtan efter den inre verkligheten. Låt oss söka varandras hjälp och stöd i att skapa dessa böneställen.

Låt oss bedja. Låt oss finna varandra bedjande. Låt oss forma böneställen. Låt de hungrande kunna finna ett böneställe i sin närhet. Se till att gemenskapen har rykte om sig att gälla som böneställe. Låt oss bedja.

Lars Widerberg