Tio miljoner saknas för bygget av buddhisttemplet.
Arbetet stannade av i väntan på att buddhistiska föreningen samlar in pengar.
Projekteringen av det som är tänkt att bli Europas största thaibuddhistiska tempel inleddes 2004. Buddhistiska föreningen i Lappland köpte då 39 hektar på ett berg i Fredrika.
6 augusti 2005 lades en graverad stenplatta på plats som en symbolisk byggstart. I juni 2006 gjordes markarbeten som förberedelse för att bygga grunden. Den 15 juli samma år sattes en fyra meter hög staty av munken Luang Poo Thuad upp. Ännu en staty finns på plats, liksom två små hus vid entrén. Men i övrigt står arbetet stilla.
Vi behöver tio miljoner kronor för en bankgaranti innan vi kan börja bygga, säger Phramaha Boonthin Taosiri. Han säger att man har samlat in pengar men vill inte ange hur mycket, men han uppger att det mesta gått åt till att betala det arbete som redan gjorts.
Kaj Johansson, vd för det företag som gjort markarbetena, säger att man inte fått betalt för hela jobbet, som är värt omkring 2,5 miljon. De har lyckats skrapa ihop en del betalning tillsammans, men det är en hel del som återstår. Kaj Johansson vill inte säga hur mycket föreningen är skyldig. Han räknar med att han kommer att få betalt i framtiden.
En av de stora tillskyndarna av projektet är kommunalrådet Bert-Rune Dahlberg (s). På Åsele kommuns hemsida presenteras det ingående. Förutom templet på 400 kvadratmeter med plats för 300 personer, planeras bostadshus (för övernattning och meditation), en konferensanläggning med plats för 800 personer, en stor parkeringsplats, med mera.
Tror på 100 000 besökare per år
Men i den första etappen, den som föreningen nu planerar för, finns bara tempelbygget.
Enligt en undersökning som kommunen har låtit göra kan man räkna med cirka 100 000 besökare per år, när templet är klart.
En motsvarande attraktion, fast betydligt mindre, finns i den thailändska paviljongen i jämtländska Ragunda. Den besöks av 40 000 personer under ett år.
Bert-Rune Dahlberg är fortfarande optimistisk om tempelbygget. Han säger till Dagens Nyheter att det borde vara på plats ”inom ett, två eller kanske tre år”.
Hasse Boström
Reporter, Dagen
03 september 2008
02 september 2008
Den stora orons tid
Isebels tid driver gudsfolket allt längre in i bedjandet. Ändens tid tvingar gudsfolket att vandra med Fadern.
Ändtiden är den stora orons tid. Dess inre väsen personifieras av Isebel, den fräcka trolösheten. Ändens tid är inte bara flyktighetens, obeständighetens och sammanblandningens tid. Isebels väsen heter tvetydighet. Hon beter sig i alla stycken utmanande. Hennes märke heter urskiljningslöshet, oförmåga att skilja mellan sant och falskt, sedligt och orent.
Men, ändens tid är profetismens avslutningskapitel. Den bedjande församlingen anger ton och tempo. ”I detta visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus. Upp 14:12. Troheten och orubbligheten blir till ett Herrens berg. Från Sion ska lag utgå, Jes 2:3. Den som lär sig hantera Guds ord och protokoll, lär sig också hantera bedjandet i isebelstid.
Sammanblandandet, att försöka ösa ur oren källa samtidigt som man vill avge god bekännelse gör att allt gott blir skämd och sekunda produkt. De oheliga allianserna i enhetens namn kommer att rasa samman som bildstoden i Nebukadnessars dröm, Dan 2.
Ändtiden är profetisk tid. Den är domstid. Oron är stor bland dem som inte vill ha sina liv synade. Profeten har det trängre än någonsin, men hans ord kommer att besannas i all snabbare tempo.
Babylon, trolöshetens moder, ursprung och urbild för all opålitlighet ska manövreras ut. Bedjare gläder sig över den domen, Ps 48:12. Babylon är moder till varje liten Isebel. Guds dömande kommer att ge återklang i smått som stort. Men ledarskap är alltid värst utsatt - hon kallar sig konungarikenas drottning, Jes 47:5. Affärsmän yvs över sina kontrakt med henne, Upp 18:15.
Tiden kräver ett återvändande till Bönen. Men Isebel omdefinierar den gärna med enda syfte att avväpna och odugliggöra den. Hon heter godtycke och nyckfullhet, självsvåld och egenmäktighet. Hon hävdar köttslighetens rätt att gripa tag i Guds löften. Hon ger var och en rätt att hävda Guds ord för personlig vinning.
Tiden kräver ett återvändande till Bönen, till enskilt och gemensamt bedjande vid Guds altare. De som kunde be, kallade den sortens bedjande för ”Det avklädda bedjandet”. Den bön där själen klär sig naken ger allt åt Gud, allt utrymme, all planläggning, all rätt att svara efter gudsrikets sätt, all ära. Den bön där själen klär sig naken går grundligt till väga för att insätta vetekornslagens rätt och sätt.
Vid altaret där själen låter sig kläs naken, blir allt kristall. Varje del av existensen når en klarhet och renhet som Rikets fiender uppfattar som en stingande, brännande glans. Tiden kräver att Guds härlighet ges allt utrymme.
Vid altaret lär man sig att be i Jesu namn. I altarets kristallklarhet lär man sig att definiera böner efter hans sinne och plan. Från Sion ska lag utgå. Heligheten är inte underhållande. Inte heller ger den snabba klipp. Jesu frälsning anpassar sig inte efter människors önskan. Bön i isebelsland lär sig leta upp Herrens böner, de som skaffar plats åt Faderns fullhet i Kristus. Bön i den stora orons tid återerövrar Himlens kristall åt sinne och hjärta.
Lars Widerberg
Ändtiden är den stora orons tid. Dess inre väsen personifieras av Isebel, den fräcka trolösheten. Ändens tid är inte bara flyktighetens, obeständighetens och sammanblandningens tid. Isebels väsen heter tvetydighet. Hon beter sig i alla stycken utmanande. Hennes märke heter urskiljningslöshet, oförmåga att skilja mellan sant och falskt, sedligt och orent.
Men, ändens tid är profetismens avslutningskapitel. Den bedjande församlingen anger ton och tempo. ”I detta visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus. Upp 14:12. Troheten och orubbligheten blir till ett Herrens berg. Från Sion ska lag utgå, Jes 2:3. Den som lär sig hantera Guds ord och protokoll, lär sig också hantera bedjandet i isebelstid.
Sammanblandandet, att försöka ösa ur oren källa samtidigt som man vill avge god bekännelse gör att allt gott blir skämd och sekunda produkt. De oheliga allianserna i enhetens namn kommer att rasa samman som bildstoden i Nebukadnessars dröm, Dan 2.
Ändtiden är profetisk tid. Den är domstid. Oron är stor bland dem som inte vill ha sina liv synade. Profeten har det trängre än någonsin, men hans ord kommer att besannas i all snabbare tempo.
Babylon, trolöshetens moder, ursprung och urbild för all opålitlighet ska manövreras ut. Bedjare gläder sig över den domen, Ps 48:12. Babylon är moder till varje liten Isebel. Guds dömande kommer att ge återklang i smått som stort. Men ledarskap är alltid värst utsatt - hon kallar sig konungarikenas drottning, Jes 47:5. Affärsmän yvs över sina kontrakt med henne, Upp 18:15.
Tiden kräver ett återvändande till Bönen. Men Isebel omdefinierar den gärna med enda syfte att avväpna och odugliggöra den. Hon heter godtycke och nyckfullhet, självsvåld och egenmäktighet. Hon hävdar köttslighetens rätt att gripa tag i Guds löften. Hon ger var och en rätt att hävda Guds ord för personlig vinning.
Tiden kräver ett återvändande till Bönen, till enskilt och gemensamt bedjande vid Guds altare. De som kunde be, kallade den sortens bedjande för ”Det avklädda bedjandet”. Den bön där själen klär sig naken ger allt åt Gud, allt utrymme, all planläggning, all rätt att svara efter gudsrikets sätt, all ära. Den bön där själen klär sig naken går grundligt till väga för att insätta vetekornslagens rätt och sätt.
Vid altaret där själen låter sig kläs naken, blir allt kristall. Varje del av existensen når en klarhet och renhet som Rikets fiender uppfattar som en stingande, brännande glans. Tiden kräver att Guds härlighet ges allt utrymme.
Vid altaret lär man sig att be i Jesu namn. I altarets kristallklarhet lär man sig att definiera böner efter hans sinne och plan. Från Sion ska lag utgå. Heligheten är inte underhållande. Inte heller ger den snabba klipp. Jesu frälsning anpassar sig inte efter människors önskan. Bön i isebelsland lär sig leta upp Herrens böner, de som skaffar plats åt Faderns fullhet i Kristus. Bön i den stora orons tid återerövrar Himlens kristall åt sinne och hjärta.
Lars Widerberg
29 augusti 2008
Bön - en sådd
¨
Den som inte sår med hjärtat i sitt arbetsrum kommer aldrig att inbärga någon skörd åt Gud.
Bönevrån är hjärtats arbetsrum: Där lär vi oss mer om hur vi ska predika, och vad vi ska predika, än vi kan lära oss i våra bibliotek. ”Jesus grät” är den kortaste och den största versen i bibeln. Det är den som går framåt gråtande (inte den som predikar stora predikningar) och sår dyrbar säd, som skall komma åter med fröjd, bärande sina kärvar.
Bön ger mening och medför vishet åt sinnet, vidgar och stärker det. Bönevrån är en utmärkt skollärare och ett utmärkt skolrum för predikanten. Tanken blir inte bara upplyst och klar genom bön utan den föds i bön.
Vi kan lära oss mer under en timmes bön, om vi verkligen ber, än under många timmar i studerkammaren. I bönevrån finnes böcker, som inte finns och inte kan läsas någon annanstans. I bönevrån får man uppenbarelser, som man inte får någon annanstans.
E.M. Bounds
Predikanten och bönen
Den som inte sår med hjärtat i sitt arbetsrum kommer aldrig att inbärga någon skörd åt Gud.
Bönevrån är hjärtats arbetsrum: Där lär vi oss mer om hur vi ska predika, och vad vi ska predika, än vi kan lära oss i våra bibliotek. ”Jesus grät” är den kortaste och den största versen i bibeln. Det är den som går framåt gråtande (inte den som predikar stora predikningar) och sår dyrbar säd, som skall komma åter med fröjd, bärande sina kärvar.
Bön ger mening och medför vishet åt sinnet, vidgar och stärker det. Bönevrån är en utmärkt skollärare och ett utmärkt skolrum för predikanten. Tanken blir inte bara upplyst och klar genom bön utan den föds i bön.
Vi kan lära oss mer under en timmes bön, om vi verkligen ber, än under många timmar i studerkammaren. I bönevrån finnes böcker, som inte finns och inte kan läsas någon annanstans. I bönevrån får man uppenbarelser, som man inte får någon annanstans.
E.M. Bounds
Predikanten och bönen
25 augusti 2008
Utvalt silver
Läsning: Ords 10:32, Jes 61:11, Ords 10:20
Vart vänder sig den fromme när dessa som getts styrets position vänder sig mot varandra i envig? Vart tar fåren vägen när deras beskydd faller? Var håller dessa hus som skulle stå som föredömen i försoningens ärende?
”Den rättfärdiges läppar förstår vad som är välbehagligt, de ogudaktigas mun förvränger allt.”
Har man då mist förmågan att föra de gudfruktigas talan? Har dessa läppar mist sin makt att fatta tag i rättfärdighetens tal? Skulle de inte vara bärare, dessa styresmäns läppar, av ett Såsom i Himlen? Istället hörs ett ljudligt, nationellt, såsom i sandlådan. . . Ännu värre, såsom bland de ogudaktiga. . .
Dessa herdar stod ju kallade att värna råmärken, deras håg kunde ju ha varit vänd till att freda de fromma, de som kränks och sargas. Istället försöker de dölja det som är brutet. Istället tar de det lätt med helandet. De försvarar hellre den som brutit än den som brutits. Det som är nära att tyna bort har ingen fredare – annat än Kristus själv. Och hans män vänder honom ryggen för att finna täckning i andra värden än hans. De väljer in arrogansen som sin styrka och mobiliserar sina erövringar på intellektets plan som tunga schackdrag.
Syskonskap hette det förr. Endräkt fann man vara smaklig beskrivning av de heligas samvaro. Sådana ord finner inga brukare, sådana erfarenheter samlar ingen på hög. Förmågan att beskriva dess inneboende värde har gått förlorad. Viljan att söka sig in i dess hägn finns endast bland de minsta. Men, dessa har samlat in dem tillsammans med läglar fulla av tårar. De finns förvarade till en tid då den brutala verkligheten hinner ikapp oss alla och de ligger då tillreds för alla vars hjärtan brustit i smärtans tyngd.
Liksom jorden låter sina växter spira fram och en trädgård låter sin sådd växa upp, så skall Herren låta rättfärdighet och lovsång växa upp inför alla hednafolk.
Den rättfärdiges tunga är utvalt silver, de ogudaktigas hjärtan har ringa värde.
Var ska denna lovsång kunna slå rot när herdarna går envig? Var ska man finna detta silver när pennor och tangentbord lånats till arrogansens krafter?
Svaret formuleras på samma sätt som det alltid gjorts när väckelsen blivit till ett måste också bland sådana som skulle stå som beskyddare av dess värden.
Svaret formuleras på samma sätt som det alltid gjorts när endast den djupgående omvändelsen återstår som handlingsväg.
Låt oss samtala om dessa ting för att sedan bedja i endräkt.
Låt oss skaffa oss syskonskapets harmoni i Kristus för att sedan bedja samfällt för att rättfärdighet ska växa upp, för läppar som förstår vad välbehagligt är.
Lars Widerberg
Vart vänder sig den fromme när dessa som getts styrets position vänder sig mot varandra i envig? Vart tar fåren vägen när deras beskydd faller? Var håller dessa hus som skulle stå som föredömen i försoningens ärende?
”Den rättfärdiges läppar förstår vad som är välbehagligt, de ogudaktigas mun förvränger allt.”
Har man då mist förmågan att föra de gudfruktigas talan? Har dessa läppar mist sin makt att fatta tag i rättfärdighetens tal? Skulle de inte vara bärare, dessa styresmäns läppar, av ett Såsom i Himlen? Istället hörs ett ljudligt, nationellt, såsom i sandlådan. . . Ännu värre, såsom bland de ogudaktiga. . .
Dessa herdar stod ju kallade att värna råmärken, deras håg kunde ju ha varit vänd till att freda de fromma, de som kränks och sargas. Istället försöker de dölja det som är brutet. Istället tar de det lätt med helandet. De försvarar hellre den som brutit än den som brutits. Det som är nära att tyna bort har ingen fredare – annat än Kristus själv. Och hans män vänder honom ryggen för att finna täckning i andra värden än hans. De väljer in arrogansen som sin styrka och mobiliserar sina erövringar på intellektets plan som tunga schackdrag.
Syskonskap hette det förr. Endräkt fann man vara smaklig beskrivning av de heligas samvaro. Sådana ord finner inga brukare, sådana erfarenheter samlar ingen på hög. Förmågan att beskriva dess inneboende värde har gått förlorad. Viljan att söka sig in i dess hägn finns endast bland de minsta. Men, dessa har samlat in dem tillsammans med läglar fulla av tårar. De finns förvarade till en tid då den brutala verkligheten hinner ikapp oss alla och de ligger då tillreds för alla vars hjärtan brustit i smärtans tyngd.
Liksom jorden låter sina växter spira fram och en trädgård låter sin sådd växa upp, så skall Herren låta rättfärdighet och lovsång växa upp inför alla hednafolk.
Den rättfärdiges tunga är utvalt silver, de ogudaktigas hjärtan har ringa värde.
Var ska denna lovsång kunna slå rot när herdarna går envig? Var ska man finna detta silver när pennor och tangentbord lånats till arrogansens krafter?
Svaret formuleras på samma sätt som det alltid gjorts när väckelsen blivit till ett måste också bland sådana som skulle stå som beskyddare av dess värden.
Svaret formuleras på samma sätt som det alltid gjorts när endast den djupgående omvändelsen återstår som handlingsväg.
Låt oss samtala om dessa ting för att sedan bedja i endräkt.
Låt oss skaffa oss syskonskapets harmoni i Kristus för att sedan bedja samfällt för att rättfärdighet ska växa upp, för läppar som förstår vad välbehagligt är.
Lars Widerberg
24 augusti 2008
Artskillnad
¨
Guds Helige Ande flyttar oss från gungstolen till räddningsbåten, från sofflocket till bönekammaren och flyttar religionen från huvudet till hjärtat och sätter hela varelsen i brand för själavinnande gärning.
Guds Helige Ande ställer oss under Guds ledning och för oss till människor där Gud förut verkat. Han ställer oss i sökarnas väg för att hjälpa dem in i Guds gemenskap.
Kom ihåg att det inte endast är en gradskillnad mellan huvudets och hjärtats kunskap i frälsningssanningarna. Det är en artskillnad. Pascal förstod det då han ropade: ”Hjärtat äger det förstånd som förståndet inte känner till.”
Ebbe Bolin
Väckelsen vi vänta
Guds Helige Ande flyttar oss från gungstolen till räddningsbåten, från sofflocket till bönekammaren och flyttar religionen från huvudet till hjärtat och sätter hela varelsen i brand för själavinnande gärning.
Guds Helige Ande ställer oss under Guds ledning och för oss till människor där Gud förut verkat. Han ställer oss i sökarnas väg för att hjälpa dem in i Guds gemenskap.
Kom ihåg att det inte endast är en gradskillnad mellan huvudets och hjärtats kunskap i frälsningssanningarna. Det är en artskillnad. Pascal förstod det då han ropade: ”Hjärtat äger det förstånd som förståndet inte känner till.”
Ebbe Bolin
Väckelsen vi vänta
20 augusti 2008
Om bönekampen
¨
En tanke som vinner allmänt gehör är den att kämpandet i bön alltid är av godo. Men så är det inte. Religiositet uttryckt i de mest rigorösa termer är ofta inte annat än försök att driva igenom vår egen vilja.
Bedjandets andliga innehåll och kvalité bestäms inte av dess intensitet men av dess ursprung. När vi gör en utvärdering av vårt bedjande måste vi fråga oss vem som ber – vårt hjärta med dess iver att driva sina önskningar eller den Helige Ande. Om bedjandet har sitt ursprung hos den Helige Ande kan brottningskampen utvecklas till något vackert, något som är mättat med ljuvlighet. Men om vi är offer för våra egna överhettade önskningar och begär blir vårt bedjande lika köttsligt som varje annan handling.
Två exempel ges i Gamla Testamentet; Jakob och baalsprofeterna. Jakobs brottningskamp var ett kämpande av bästa sort och det hade inte sin begynnelse hos honom. ”Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till dess morgonrodnaden gick upp.” Tydligt är att denne ”man” var den som inledde striden, inte Jakob. När Jakob hade tagit emot en del stryk vände kampen och han blev den offensive och ropade ”Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig”. Brottningskampen hade gudomligt ursprung och resultatet är känt för varje bibelläsare.
Det andra exemplet har inte en sådan lyckad utgång. Baals profeter på Karmel kämpade också och med mycket större intensitet än Jakob, men de förde sin kamp i köttet. Deras grimaser, tjut och åmanden hade sin rot i okunnighet och vidskepelse och hade inte kraft att föra dem ur fläcken. Alltsammans var ett enda stort misslyckande – deras frenesi, deras energikrävande skrikande, deras föresatser. De stod helt fel trots sitt hänförda bönearbete. Och den sortens bön dog inte med den generationen.
Bara Guds Ande kan be rätt. Bara Guds Ande kan inspirera till ett bedjande som skaffar bönesvar. ”Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar.” Rom 8:26.
A.W. Tozer
Ur ”This World; playground or battleground”
En tanke som vinner allmänt gehör är den att kämpandet i bön alltid är av godo. Men så är det inte. Religiositet uttryckt i de mest rigorösa termer är ofta inte annat än försök att driva igenom vår egen vilja.
Bedjandets andliga innehåll och kvalité bestäms inte av dess intensitet men av dess ursprung. När vi gör en utvärdering av vårt bedjande måste vi fråga oss vem som ber – vårt hjärta med dess iver att driva sina önskningar eller den Helige Ande. Om bedjandet har sitt ursprung hos den Helige Ande kan brottningskampen utvecklas till något vackert, något som är mättat med ljuvlighet. Men om vi är offer för våra egna överhettade önskningar och begär blir vårt bedjande lika köttsligt som varje annan handling.
Två exempel ges i Gamla Testamentet; Jakob och baalsprofeterna. Jakobs brottningskamp var ett kämpande av bästa sort och det hade inte sin begynnelse hos honom. ”Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till dess morgonrodnaden gick upp.” Tydligt är att denne ”man” var den som inledde striden, inte Jakob. När Jakob hade tagit emot en del stryk vände kampen och han blev den offensive och ropade ”Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig”. Brottningskampen hade gudomligt ursprung och resultatet är känt för varje bibelläsare.
Det andra exemplet har inte en sådan lyckad utgång. Baals profeter på Karmel kämpade också och med mycket större intensitet än Jakob, men de förde sin kamp i köttet. Deras grimaser, tjut och åmanden hade sin rot i okunnighet och vidskepelse och hade inte kraft att föra dem ur fläcken. Alltsammans var ett enda stort misslyckande – deras frenesi, deras energikrävande skrikande, deras föresatser. De stod helt fel trots sitt hänförda bönearbete. Och den sortens bön dog inte med den generationen.
Bara Guds Ande kan be rätt. Bara Guds Ande kan inspirera till ett bedjande som skaffar bönesvar. ”Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar.” Rom 8:26.
A.W. Tozer
Ur ”This World; playground or battleground”
16 augusti 2008
I dagar då riset blomstrar
Läsning: Hes 7:10, Ps 72:7, Sef 3:12
Riset blomstrar. Man driver opinion med falskhet och orätt.
Riset blomstrar. De små och ömtåliga mister sin rätt och står utan försvar.
Riset far fram utan urskillning. Ingen undgår svidande snärtar.
Dess mål är att betvinga både vind och ord, Ande och sanning.
Det tvingar stämningslägen och känslosvall.
Övermodet grönskar. Alla dessa ord, alla dessa löften – så grönt, med så mycken lockelse.
Övermod, de stora ordens tid – men vart och ett av dem saknar täckning.
Övermod, all krafts tid – men utan inre styrka, utan inre vittnesbörd.
Övermodet grönskar. Dess dagar har slut.
På ris väntar eld. Med övermod följer fall.
På detta ris väntar förtärande eld.
Detta övermod följs av förkrossande fall.
Herren har sak. Han placerar stötesten.
Få är de som väger in detta i sin dagskalkyl.
Där ris blomstrar samlar Herren en återstod.
Där övermodet skaffar utrymme har Herren gömt en kvarleva.
Hans folk är av annan sort. De vågar ödmjukheten.
Herrens folk håller annan status. De väljer att fortsätta i svaghet.
Deras tunga bär ingen falskhet.
Deras hjärta rymmer inget svek.
Dessa ting hör till bedjandets huvudmål.
Denna hållning, stillheten och sveklösheten, är bedjarnas begynnelsepunkt.
Häri når de stilla i landet sin fulla potential.
Dessa ting står som riktmärken för den saliga vandringen.
L.W.
Riset blomstrar. Man driver opinion med falskhet och orätt.
Riset blomstrar. De små och ömtåliga mister sin rätt och står utan försvar.
Riset far fram utan urskillning. Ingen undgår svidande snärtar.
Dess mål är att betvinga både vind och ord, Ande och sanning.
Det tvingar stämningslägen och känslosvall.
Övermodet grönskar. Alla dessa ord, alla dessa löften – så grönt, med så mycken lockelse.
Övermod, de stora ordens tid – men vart och ett av dem saknar täckning.
Övermod, all krafts tid – men utan inre styrka, utan inre vittnesbörd.
Övermodet grönskar. Dess dagar har slut.
På ris väntar eld. Med övermod följer fall.
På detta ris väntar förtärande eld.
Detta övermod följs av förkrossande fall.
Herren har sak. Han placerar stötesten.
Få är de som väger in detta i sin dagskalkyl.
Där ris blomstrar samlar Herren en återstod.
Där övermodet skaffar utrymme har Herren gömt en kvarleva.
Hans folk är av annan sort. De vågar ödmjukheten.
Herrens folk håller annan status. De väljer att fortsätta i svaghet.
Deras tunga bär ingen falskhet.
Deras hjärta rymmer inget svek.
Dessa ting hör till bedjandets huvudmål.
Denna hållning, stillheten och sveklösheten, är bedjarnas begynnelsepunkt.
Häri når de stilla i landet sin fulla potential.
Dessa ting står som riktmärken för den saliga vandringen.
L.W.
15 augusti 2008
Väckelsetider
Väckelsetiderna i vårt folks liv och historia ha vart de mest avgörande och välsignelserika skedena, ty väckelserna förde med sig en underbar lyftning både i andligt, kulturellt, moraliskt och socialt avseende.
Artonhundratalets stora folkväckelser var av sådan omfattning, att de omvandlade vårt folk både andligt, socialt och politiskt. De åstadkom en verklig omvärdering och livsförvandling. Och med dessa genomgripande väckelser följde ett moraliskt upprensningsarbete i folket. Det andliga uppvaknandet blev orsaken till en ordentlig storstädning bland hela vårt folk.
Sant har det sagts om 1800-talets folkväckelser:
”De grep ibland om både folket och prästen
och skänkte nya mål åt deras pilgrimsfärd.”
Ebbe Bolin
Väckelsen vi vänta
Artonhundratalets stora folkväckelser var av sådan omfattning, att de omvandlade vårt folk både andligt, socialt och politiskt. De åstadkom en verklig omvärdering och livsförvandling. Och med dessa genomgripande väckelser följde ett moraliskt upprensningsarbete i folket. Det andliga uppvaknandet blev orsaken till en ordentlig storstädning bland hela vårt folk.
Sant har det sagts om 1800-talets folkväckelser:
”De grep ibland om både folket och prästen
och skänkte nya mål åt deras pilgrimsfärd.”
Ebbe Bolin
Väckelsen vi vänta
11 augusti 2008
Wesley’s 100
Ge mig ett hundra predikanter som inte fruktan någonting annat än synd och som inte längtar efter något annat än Gud – och jag bryr mig inte det minsta om, huruvida de är präster eller lekmän. Endast sådana kan skaka helvetets portar och upprätta himmelriket på jorden. Gud gör ingenting som inte är svar på bön.
John Wesley
John Wesley
10 augusti 2008
Ett bedjande för att lägga grund
Det vi söker är ett bedjande för att skaffa insikt om Guds sak.
Insikten om Guds väsen, Guds vägar och Guds vilja hör till Andens främsta mål.
Be om ljus för den inre människans ögon till att kunna se och förstå mognandets villkor.
Be om Andens förnyade ansträngning för att föra gudsfolket samman till ett sökande efter Herrens vilja och väg.
Be om den Helige Andes fördjupade verk för att rota helighetslängtan.
Be om arvedelens verklighet – Kristus i oss, vårt härlighetshopp.
Ef 1:17-19
Det vi strävar efter är ett bedjande som skaffar återvändande till Guds syften.
Gudsfolket är ämnat att bära vittnesbörd om Herrens sätt för människors frälsning –
därför måste bedjandet och förbönen låta verkligheten av Kristus i våra hjärtan stå som främsta mål.
Be om detta nödvändiga återvändande till Guds syften.
Be om förnyade ansträngningar att definiera och förstå livet i Kristus.
Be om att få leva dessa oerhörda dimensioner i gemenskap med vänner.
Be om en tro som skaffar verklig kärlek och vilja till försoning.
Ef 3:16-19
Det bedjande som sträcker sig in i denna riktning formar också konflikt.
Be i dessa konfliktzoner.
Församlingen är säte för försoningens maktmedel – det inre motståndet vilar i självhävdelse och maktspel.
Församlingen är sanningens stödjepelare och grundfäste – motståndet har sin bas i förvillelse och intellektualism.
Församlingen står som vittne för renhet och godhet – det yttre motståndet verkas med inbilskhet och obalans.
Bed om härlighetens ljus över våra hjärtan, över dess djup, över dess oro, över dess fasor och fruktan, över dess hårdhet och egensinnighet och sedan över dess blivande öppenhet, dess möjlighet till att vara verktyg och dess förmåga att identifiera hopp.
L.W.
Insikten om Guds väsen, Guds vägar och Guds vilja hör till Andens främsta mål.
Be om ljus för den inre människans ögon till att kunna se och förstå mognandets villkor.
Be om Andens förnyade ansträngning för att föra gudsfolket samman till ett sökande efter Herrens vilja och väg.
Be om den Helige Andes fördjupade verk för att rota helighetslängtan.
Be om arvedelens verklighet – Kristus i oss, vårt härlighetshopp.
Ef 1:17-19
Det vi strävar efter är ett bedjande som skaffar återvändande till Guds syften.
Gudsfolket är ämnat att bära vittnesbörd om Herrens sätt för människors frälsning –
därför måste bedjandet och förbönen låta verkligheten av Kristus i våra hjärtan stå som främsta mål.
Be om detta nödvändiga återvändande till Guds syften.
Be om förnyade ansträngningar att definiera och förstå livet i Kristus.
Be om att få leva dessa oerhörda dimensioner i gemenskap med vänner.
Be om en tro som skaffar verklig kärlek och vilja till försoning.
Ef 3:16-19
Det bedjande som sträcker sig in i denna riktning formar också konflikt.
Be i dessa konfliktzoner.
Församlingen är säte för försoningens maktmedel – det inre motståndet vilar i självhävdelse och maktspel.
Församlingen är sanningens stödjepelare och grundfäste – motståndet har sin bas i förvillelse och intellektualism.
Församlingen står som vittne för renhet och godhet – det yttre motståndet verkas med inbilskhet och obalans.
Bed om härlighetens ljus över våra hjärtan, över dess djup, över dess oro, över dess fasor och fruktan, över dess hårdhet och egensinnighet och sedan över dess blivande öppenhet, dess möjlighet till att vara verktyg och dess förmåga att identifiera hopp.
L.W.
07 augusti 2008
En inre väg, 02
Läsestycke: Ps 31:21
Den inre vandringen, bedjandets väg, hör hemma bland sådant som levs undangömt. Men den vägen kan inte bära med sig något av dolskhet eller hemlighetsmakeri. Denna väg tål människors sökarljus därför att dess ljus är Guds ansiktes ljus.
Den inre vandringen för dig från gömsle till gömsle. Vägen bjuder aldrig på undanflykters bekvämeri. Dess tillflykt är Gud själv.
Det inre livet är ett liv i Guds ansiktes ljus. Den som lever så är ständigt gömd i den hemlighet som heter Faderns närvaro. Där kan man leva gömd för världen i vetekornets livsförlopp, gömd mitt i Livets eget resande. Mitt i detta obegripliga, ogripbara, vilket är Guds egen närvaro, kan man finna sin fullständiga trygghet.
Det yttre livet tar fasta på löftesverklighet, men ger sig knappast tid att vandra vägen in i fadersgemenskap.
Men Sions välde är omvandling. Det inre lämnar spegelbild i det yttre. Sions Ande låter det inre livet ge avkastning. Den frukt man finner där Sion råder heter Ljusets frukt.
Den inre vägen producerar ett hjärta som inte nöjer sig med annat än det som hör Herren till. I världens ögon är denna väg nerlastad av absurditeter. Men den inre vandringen tål världens stickande strålkastare därför att dess ljus är Guds ansiktes ljus.
I det ljuset har Sion sin begynnelse. I det ljuset byggs bönehus och bönesamvaro.
Lars Widerberg
Den inre vandringen, bedjandets väg, hör hemma bland sådant som levs undangömt. Men den vägen kan inte bära med sig något av dolskhet eller hemlighetsmakeri. Denna väg tål människors sökarljus därför att dess ljus är Guds ansiktes ljus.
Den inre vandringen för dig från gömsle till gömsle. Vägen bjuder aldrig på undanflykters bekvämeri. Dess tillflykt är Gud själv.
Det inre livet är ett liv i Guds ansiktes ljus. Den som lever så är ständigt gömd i den hemlighet som heter Faderns närvaro. Där kan man leva gömd för världen i vetekornets livsförlopp, gömd mitt i Livets eget resande. Mitt i detta obegripliga, ogripbara, vilket är Guds egen närvaro, kan man finna sin fullständiga trygghet.
Det yttre livet tar fasta på löftesverklighet, men ger sig knappast tid att vandra vägen in i fadersgemenskap.
Men Sions välde är omvandling. Det inre lämnar spegelbild i det yttre. Sions Ande låter det inre livet ge avkastning. Den frukt man finner där Sion råder heter Ljusets frukt.
Den inre vägen producerar ett hjärta som inte nöjer sig med annat än det som hör Herren till. I världens ögon är denna väg nerlastad av absurditeter. Men den inre vandringen tål världens stickande strålkastare därför att dess ljus är Guds ansiktes ljus.
I det ljuset har Sion sin begynnelse. I det ljuset byggs bönehus och bönesamvaro.
Lars Widerberg
04 augusti 2008
När blir det tröstetid?
Läsning: Jes 40:1, 3; Jes 62:6; 2 Kor 1:3-4
Bedjandet dikterar inte tider och förlopp. Bön bestämmer inte Guds handlande. Bönesammanhanget kan inte vrida makten ur allmaktens hand. Bed så ska ni få – men inte efter köttet.
All trösts Gud tröstar efter sitt eget sätt och väljer tid för bönhörelse. Allmaktens Gud svarar bedjaren för Kristi skull, för vittnesbördets och mognadens sak. Fadern ställer upp ram för bedjandet – Såsom i Himlen. . . Fadern formulerar regel för bönen och bönhörandet; be inom ramen för Jesusnamnet. Den bön som får svar är den bön som beds i överensstämmelse med Jesus, med hans syften och mål för ögonen.
Bedjare har sin plats på städernas och samhällenas murar, de som utsetts av Gud att vara väktare känner sitt sammanhang utan och innan. Dessa som Herren lärt upp till att ropa till honom, de som satts att vaka och vänta, låter sig inte drivas av ting och skeden till att handla i förtid. Men, de ger varken Gud eller sig själva tillfällen till att vila – de unnar sig ingen ro, de kan inte komma till ro förrän uppgiften är slutförd.
De befinner sig alltid i gapet, alltid vakande för att påminna Herren om det han har lagt fram som Himlens sak i löftesord och profetia. Bedjarna använder inte bedjandet för att lyfta sin egen agenda. Deras ställning och hållning bereder väg för Gud, för hans ord, för hans handlande, för hans kallelsebudskap, för hans maning till omvändelse, för hans Andes verk till mognad och gemenskap – allt detta summerat i Kristus.
Varje genombrott på trons arena, säger historieskrivningen, har föregåtts av ett djupt känt behov av Frälsaren – ett behov ofta uttryckt i tårar, ett behov som har växt till desperationens dimensioner. Det outhärdliga behovets ’måste’ skaffar den hållning, ordnar det absoluta beroende av Gud, Gud allena, vilket allena bereder väg för Gud. Varje genombrott på trons arena har sin begynnelse bland dem som vågar ta sig an Guds börda.
Men, de böner som värjer sig för smärtan, för hundvaktens kalla timmar, plockar bort möjligheten till att stå med i den väktarskara som gläds över morgonens ljus. En Jabes, som ropar för att bli befriad från plågan, blir kanhända bönhörd – men nämns inte sedan som en som kunnat vara Guds sak till gagn. Utan smärta – men också utan frukt. . .
Självuppoffrandets Ande förmår bana väg för Gud i den svåraste andliga terräng. De bedjare som klarar att röja väg för Herren i nutidens oländiga vildmark har låtit sig formas av självutgivandets Ande, den Ande som Herren Jesus själv bar. Inget, förutom Rikets egen natur, kan bereda väg för Konungen.
Ett bedjande rotat i denna offervillighet är ett bedjande som motsvara Jesu namn. Kalla det ett vetekornsbedjande, ett bedjande som inte finner annan väg än att ge upp allt till förmån för Konungens agenda. Kalla det ett bedjande efter Livets Andes lag, ett bedjande som i allt motsätter sig syndens och dödens lag och dess verkan. Mitt i vetekornsvåndan föds det mognande bedjandet. Ömkansvärda är de som försöker göra bönejobb utan självutgivande.
Väckelsens begynnelse är brutal – upptäckten av dess nödvändighet skapar desperation. Insikten om tidsläget borde skapa desperation. Vulgariteten så bjärt uttryckt i vår egen vardagskultur borde väcka okuvlig längtan bort till ett löftesland. Trivialiteten, trivialiserandet som tränger in också i den kristna mötesrutinen borde väcka oss till sökande efter Himlens mönster. Såsom i Himlen, så ock på jord – så ock bland kristna, så ock inför dem som hungrar efter rättfärdighet. Väckelse sysslar med det vackra, det rena, det fina. Väckelselängtan sysslar desperat med sådant som hör rättfärdigheten till, den hungrar och törstar. Hungern bereder väg, törsten skaffar utrymme. Men, vi låter allt detta försvinna bland trivialiteter.
Löftet om tröst, löftet om renhet, messiaslöftet leder till hunger, en kraftfullt drivande hunger. Messiashopp formar hjärtan, messiashopp skaffar brinnande hjärtan. Sådana löften sådant hopp väcker och klarar att hålla dig vaken. Löften och profetior ser till att du fortsätter att hungra och söka. Från våra talarstolar strömmar ord som försöker hämma hungrandet. Från våra talarstolar borde det strömma ord som genererar och stimulerar hunger. Verkliga löftesord, verklig predikan, verkligt profetord gör dig hungrig, ger dig kraft att härda ut – än mer, ger dig kraft att bereda väg för Konungen. Löftesord, predikan baserad på Guds ord, lägger den eviga hungern efter Frälsaren i var mans hjärta och bereder väg för Konungen att träda fram med all härlighet.
Det blir tröstetid när vi beslutar att föra Konungen åter. Det blir tröstetid när vi begynner bereda väg för Herren. Det blir tröstetid när vi släpper in hungern. Det blir tröstetid när vi begynner ropa och bedja efter Guds sätt. Det blir tröstetid när vi fattar tag i löftena och profetorden om återkomstens tid. Det blir tröstetid när bedjarna samfällt begynner ropa sitt ”Kom, Herre Jesus”.
Den bön som hjälper väckelsen, hungrar efter de ting som hör Gud till. Den bön som hjälper väckelsen är desperat i sitt behov av Jesu Kristi närvaro och uppenbarelse. Den bön som hjälper Guds sak i denna vulgära tid, i trivialiserandets tid, törstar efter det rena, det vackra, det enkla. Den bön som hjälper rikets sak i denna sista tid är en bön som i Kristus förts till ro mitt i hungern, som hungrar mitt i ron, som på grund av Guds tröst hungrar allt mer, som i hungerns dagar funnit löftena hållbara.
Låt oss be med sådan utgångspunkt i Herrens sak.
Låt oss söka dessa eviga värden
Låt oss hungra tillsammans.
Låt oss be ett kraftfullt, enat ”Kom, Herre Jesus”.
Lars Widerberg
Bedjandet dikterar inte tider och förlopp. Bön bestämmer inte Guds handlande. Bönesammanhanget kan inte vrida makten ur allmaktens hand. Bed så ska ni få – men inte efter köttet.
All trösts Gud tröstar efter sitt eget sätt och väljer tid för bönhörelse. Allmaktens Gud svarar bedjaren för Kristi skull, för vittnesbördets och mognadens sak. Fadern ställer upp ram för bedjandet – Såsom i Himlen. . . Fadern formulerar regel för bönen och bönhörandet; be inom ramen för Jesusnamnet. Den bön som får svar är den bön som beds i överensstämmelse med Jesus, med hans syften och mål för ögonen.
Bedjare har sin plats på städernas och samhällenas murar, de som utsetts av Gud att vara väktare känner sitt sammanhang utan och innan. Dessa som Herren lärt upp till att ropa till honom, de som satts att vaka och vänta, låter sig inte drivas av ting och skeden till att handla i förtid. Men, de ger varken Gud eller sig själva tillfällen till att vila – de unnar sig ingen ro, de kan inte komma till ro förrän uppgiften är slutförd.
De befinner sig alltid i gapet, alltid vakande för att påminna Herren om det han har lagt fram som Himlens sak i löftesord och profetia. Bedjarna använder inte bedjandet för att lyfta sin egen agenda. Deras ställning och hållning bereder väg för Gud, för hans ord, för hans handlande, för hans kallelsebudskap, för hans maning till omvändelse, för hans Andes verk till mognad och gemenskap – allt detta summerat i Kristus.
Varje genombrott på trons arena, säger historieskrivningen, har föregåtts av ett djupt känt behov av Frälsaren – ett behov ofta uttryckt i tårar, ett behov som har växt till desperationens dimensioner. Det outhärdliga behovets ’måste’ skaffar den hållning, ordnar det absoluta beroende av Gud, Gud allena, vilket allena bereder väg för Gud. Varje genombrott på trons arena har sin begynnelse bland dem som vågar ta sig an Guds börda.
Men, de böner som värjer sig för smärtan, för hundvaktens kalla timmar, plockar bort möjligheten till att stå med i den väktarskara som gläds över morgonens ljus. En Jabes, som ropar för att bli befriad från plågan, blir kanhända bönhörd – men nämns inte sedan som en som kunnat vara Guds sak till gagn. Utan smärta – men också utan frukt. . .
Självuppoffrandets Ande förmår bana väg för Gud i den svåraste andliga terräng. De bedjare som klarar att röja väg för Herren i nutidens oländiga vildmark har låtit sig formas av självutgivandets Ande, den Ande som Herren Jesus själv bar. Inget, förutom Rikets egen natur, kan bereda väg för Konungen.
Ett bedjande rotat i denna offervillighet är ett bedjande som motsvara Jesu namn. Kalla det ett vetekornsbedjande, ett bedjande som inte finner annan väg än att ge upp allt till förmån för Konungens agenda. Kalla det ett bedjande efter Livets Andes lag, ett bedjande som i allt motsätter sig syndens och dödens lag och dess verkan. Mitt i vetekornsvåndan föds det mognande bedjandet. Ömkansvärda är de som försöker göra bönejobb utan självutgivande.
Väckelsens begynnelse är brutal – upptäckten av dess nödvändighet skapar desperation. Insikten om tidsläget borde skapa desperation. Vulgariteten så bjärt uttryckt i vår egen vardagskultur borde väcka okuvlig längtan bort till ett löftesland. Trivialiteten, trivialiserandet som tränger in också i den kristna mötesrutinen borde väcka oss till sökande efter Himlens mönster. Såsom i Himlen, så ock på jord – så ock bland kristna, så ock inför dem som hungrar efter rättfärdighet. Väckelse sysslar med det vackra, det rena, det fina. Väckelselängtan sysslar desperat med sådant som hör rättfärdigheten till, den hungrar och törstar. Hungern bereder väg, törsten skaffar utrymme. Men, vi låter allt detta försvinna bland trivialiteter.
Löftet om tröst, löftet om renhet, messiaslöftet leder till hunger, en kraftfullt drivande hunger. Messiashopp formar hjärtan, messiashopp skaffar brinnande hjärtan. Sådana löften sådant hopp väcker och klarar att hålla dig vaken. Löften och profetior ser till att du fortsätter att hungra och söka. Från våra talarstolar strömmar ord som försöker hämma hungrandet. Från våra talarstolar borde det strömma ord som genererar och stimulerar hunger. Verkliga löftesord, verklig predikan, verkligt profetord gör dig hungrig, ger dig kraft att härda ut – än mer, ger dig kraft att bereda väg för Konungen. Löftesord, predikan baserad på Guds ord, lägger den eviga hungern efter Frälsaren i var mans hjärta och bereder väg för Konungen att träda fram med all härlighet.
Det blir tröstetid när vi beslutar att föra Konungen åter. Det blir tröstetid när vi begynner bereda väg för Herren. Det blir tröstetid när vi släpper in hungern. Det blir tröstetid när vi begynner ropa och bedja efter Guds sätt. Det blir tröstetid när vi fattar tag i löftena och profetorden om återkomstens tid. Det blir tröstetid när bedjarna samfällt begynner ropa sitt ”Kom, Herre Jesus”.
Den bön som hjälper väckelsen, hungrar efter de ting som hör Gud till. Den bön som hjälper väckelsen är desperat i sitt behov av Jesu Kristi närvaro och uppenbarelse. Den bön som hjälper Guds sak i denna vulgära tid, i trivialiserandets tid, törstar efter det rena, det vackra, det enkla. Den bön som hjälper rikets sak i denna sista tid är en bön som i Kristus förts till ro mitt i hungern, som hungrar mitt i ron, som på grund av Guds tröst hungrar allt mer, som i hungerns dagar funnit löftena hållbara.
Låt oss be med sådan utgångspunkt i Herrens sak.
Låt oss söka dessa eviga värden
Låt oss hungra tillsammans.
Låt oss be ett kraftfullt, enat ”Kom, Herre Jesus”.
Lars Widerberg
01 augusti 2008
Böneställen
Läsning: Apg 16.
”En plats som gällde som böneställe.” Apg 16:13.
De visste vart de kunde gå. De hade hört talet och ryktena om de andras sökande efter Levande Gud. De fann dessa vänner, om vilka det sades att de formade böneställe.
Bönestället är igenkännandets plats. Där kunde de alla samtala och tala ut inför Gud. Där vistades de för att vänta inför Gud för ord och ledning. Där vistades Gud för att dela gemenskap med sitt folk. Bönestället är den avgränsade och markerade plats där heligheten stämmer träff med det enkla hjärtat, där avskildheten ger utrymme för verklig samvaro. Vid bönestället står den inre erfarenheten av Herrens Andes verk i centrum för samtal och för all glädje.
Böneplatsen är en udda plats. Den utmärker sig för dem som ser i det andliga. Den är undangömd för alla dessa som rusar kring utan att egentligen söka efter något. Den orsakar konflikt i andarnas rike – spådomsmakten står alltid redo att förvanska dess vittnesbörd. Bönestället är en udda plats – korset och Guds Andes verk med altaret centralt placerat vållar idel fröjd. Dessa män och kvinnor, som leds av Anden att stanna upp och ge av sin tid på denna plats, finner att gapet mellan denna orts värden och det som erbjuds i det yttre växer och blir omöjligt att överbrygga.
Låt oss skapa böneställen dit man kan söka sig för att få uppleva en försmak av Sions verklighet. Låt oss skapa böneplatser där man kan vara och vistas för att hämta tröst, för att skaffa styrka i Herren, för att ordna vittnesbörd om det inre livets dyrbarheter. Låt oss skaffa böneställen åt dem som inte äger någon ro, åt dem som lider betryck, åt dem som söker Gud. Låt oss forma tillflyktsorter dit det känns naturligt och okonstlat att gå för att fråga efter Gud och lära känna hans folk.
Bönestället är närmast undantagslöst det lilla sammanhanget av den enkla, praktiska anledningen att var och en ska kunna göra sin röst hörd i samtalet och inför Herren. Böneplatsen bär intimitetens prägel därför att den enskildes mognad som andlig människa har hög prioritet – korset verkar med all kraft i dessa enkla relationer. Bönestället är hans hus, Guds hus – Hebr 3:6.
Böneplatsen hävdar hans sak. Det tar sig an hans verk. Det verkar efter hans sätt för att formas till hans vittnesbörd. Vid bönestället öppnar Herren hjärtan – Apg 16:14. På böneplatsen nödgar den ene den andre till nära umgänge – Apg 16:15.
Någon formulerar det så: ”Gud gömmer sig för oss. Vi finner honom genom längtan.” Bönestället, bönehuset är delad längtan, vilken för oss nära Gud. Men böneplatsen är också ett uttryck för Guds längtan. ”Jag önskar att ni ska vara delar av den lilla rest med vilken jag kan dela min sak i avslutningarnas tid. Jag önskar att ni är mina vänner med vilka jag kan umgås. Jag vill att ni ska vara prästfolk som kan föra fram liv och frid, en profetiskt sinnad, väl sammanhållen gemenskap som kan föra min sak.”
Sådant är bönehuset: En hungrig, längtande folkspillra som inte finner någon glädje annat än i innerlig och öppen samvaro, med Herren och hans sak inför ögonen. Sådana sammanhang är nödvändigtvis undangömda i tysthet. De verkar i stillhet. Det är den lilla, ihärdiga rörelsen. Det är en rörelse som ingen förmår avvärja – Guds egen livspuls. Låt oss följa detta livsflöde, längs efter floden. Låt oss ge rum för böneställen att bildas och formas efter Guds eget mönster. Låt oss föras samman för att forska i Ordet och därmed återföras till Guds hus innebörd och livsmönster.
Altaret är begynnelsepunkt i varje väckelseskede. Korset är centrum i varje moment i det Andens verk som leder till att hjärtan öppnas och väcks. Gud öppnar hjärtan när hjärtan öppnar för Gud. Men över varje öppnat hjärta verkar Guds Ande med korset som verksamt medel. Där korset är centralt placerat växer försoningsvillighet och levande gemenskap. Där korset placerats centralt växer böneställets dynamik. Låt oss skaffa böneställen. Låt oss skaffa bönetillfällen. Låt oss ge varandra tillfällen till bedjande.
Bönestället ordnar för Himlens välsignelse. Bönestället ordnar så att verkliga andliga värden finner väg till dessa som längtar och lider betryck mitt i sin längtan. Bönestället ser till att ett gott mått av Kristus finns tillgängligt för var och en som stannar upp och tar kontakt med dessa vänner samlade inför Guds ansikte.
Böneplatsen är det självklara uttrycket för dessa som söker det inre livets erfarenheter. Böneplatsen är det självklara uttrycket för Gud, där han låter dela av sig själv till dessa hungriga. Bönestället är självklart uttryck för dessa värden, vilka hör evigheten till – ni är mina vittnen, ni är mitt hus, ni är min boplats. Bönestället bär särart och kvalitéer, vilka inte kan återfinnas någon annanstans. Låt ditt hem bli känt som sådant! Låt er lilla samfällighet bli till utrymme för sådant! Låt er formas till vänkrets som i skymundan är känd och igenkänd som böneställe. Låt er ledas av Guds Helige Ande att bära med er dessa det inre livets kvalitéer vilka öppnar hjärtan och låter dessa öppnade hjärtan begynna glädjas över Guds frälsning.
Bedjandet måste stärkas och värnas i vår mitt. Bedjandet måste stärkas och värnas mitt i församlingen. Dess position, dess ställning som främsta uttryck för gudfruktigheten måste säkras, säkras för gott, säkras till orubblighet. Guds hus formuleras som umgänge med Levande Gud. Guds hus formuleras som umgänge inför Levande Gud. Hans hus är vi. Låt oss överlämna vår närgemenskap till dessa syften.
Låt oss skapa böneställen dit man kan söka sig för att få uppleva en försmak av Sions verklighet. Låt oss skapa böneplatser där man kan vara och vistas för att hämta tröst, för att skaffa styrka i Herren, för att ordna vittnesbörd om det inre livets dyrbarheter. Låt oss skaffa böneställen åt dem som inte äger någon ro, åt dem som lider betryck, åt dem som söker Gud. Låt oss forma tillflyktsorter dit det känns naturligt och okonstlat att gå för att fråga efter Gud och lära känna hans folk.
Låt ditt hem stå öppet som böneställe. Mana varandra till gemensamt bedjande. Ge av din tid till denna sak. Låt ditt hjärta öppnas för dessa syften. Låt er närgemenskap präglas av denna längtan efter den inre verkligheten. Låt oss söka varandras hjälp och stöd i att skapa dessa böneställen.
Låt oss bedja. Låt oss finna varandra bedjande. Låt oss forma böneställen. Låt de hungrande kunna finna ett böneställe i sin närhet. Se till att gemenskapen har rykte om sig att gälla som böneställe. Låt oss bedja.
Lars Widerberg
”En plats som gällde som böneställe.” Apg 16:13.
De visste vart de kunde gå. De hade hört talet och ryktena om de andras sökande efter Levande Gud. De fann dessa vänner, om vilka det sades att de formade böneställe.
Bönestället är igenkännandets plats. Där kunde de alla samtala och tala ut inför Gud. Där vistades de för att vänta inför Gud för ord och ledning. Där vistades Gud för att dela gemenskap med sitt folk. Bönestället är den avgränsade och markerade plats där heligheten stämmer träff med det enkla hjärtat, där avskildheten ger utrymme för verklig samvaro. Vid bönestället står den inre erfarenheten av Herrens Andes verk i centrum för samtal och för all glädje.
Böneplatsen är en udda plats. Den utmärker sig för dem som ser i det andliga. Den är undangömd för alla dessa som rusar kring utan att egentligen söka efter något. Den orsakar konflikt i andarnas rike – spådomsmakten står alltid redo att förvanska dess vittnesbörd. Bönestället är en udda plats – korset och Guds Andes verk med altaret centralt placerat vållar idel fröjd. Dessa män och kvinnor, som leds av Anden att stanna upp och ge av sin tid på denna plats, finner att gapet mellan denna orts värden och det som erbjuds i det yttre växer och blir omöjligt att överbrygga.
Låt oss skapa böneställen dit man kan söka sig för att få uppleva en försmak av Sions verklighet. Låt oss skapa böneplatser där man kan vara och vistas för att hämta tröst, för att skaffa styrka i Herren, för att ordna vittnesbörd om det inre livets dyrbarheter. Låt oss skaffa böneställen åt dem som inte äger någon ro, åt dem som lider betryck, åt dem som söker Gud. Låt oss forma tillflyktsorter dit det känns naturligt och okonstlat att gå för att fråga efter Gud och lära känna hans folk.
Bönestället är närmast undantagslöst det lilla sammanhanget av den enkla, praktiska anledningen att var och en ska kunna göra sin röst hörd i samtalet och inför Herren. Böneplatsen bär intimitetens prägel därför att den enskildes mognad som andlig människa har hög prioritet – korset verkar med all kraft i dessa enkla relationer. Bönestället är hans hus, Guds hus – Hebr 3:6.
Böneplatsen hävdar hans sak. Det tar sig an hans verk. Det verkar efter hans sätt för att formas till hans vittnesbörd. Vid bönestället öppnar Herren hjärtan – Apg 16:14. På böneplatsen nödgar den ene den andre till nära umgänge – Apg 16:15.
Någon formulerar det så: ”Gud gömmer sig för oss. Vi finner honom genom längtan.” Bönestället, bönehuset är delad längtan, vilken för oss nära Gud. Men böneplatsen är också ett uttryck för Guds längtan. ”Jag önskar att ni ska vara delar av den lilla rest med vilken jag kan dela min sak i avslutningarnas tid. Jag önskar att ni är mina vänner med vilka jag kan umgås. Jag vill att ni ska vara prästfolk som kan föra fram liv och frid, en profetiskt sinnad, väl sammanhållen gemenskap som kan föra min sak.”
Sådant är bönehuset: En hungrig, längtande folkspillra som inte finner någon glädje annat än i innerlig och öppen samvaro, med Herren och hans sak inför ögonen. Sådana sammanhang är nödvändigtvis undangömda i tysthet. De verkar i stillhet. Det är den lilla, ihärdiga rörelsen. Det är en rörelse som ingen förmår avvärja – Guds egen livspuls. Låt oss följa detta livsflöde, längs efter floden. Låt oss ge rum för böneställen att bildas och formas efter Guds eget mönster. Låt oss föras samman för att forska i Ordet och därmed återföras till Guds hus innebörd och livsmönster.
Altaret är begynnelsepunkt i varje väckelseskede. Korset är centrum i varje moment i det Andens verk som leder till att hjärtan öppnas och väcks. Gud öppnar hjärtan när hjärtan öppnar för Gud. Men över varje öppnat hjärta verkar Guds Ande med korset som verksamt medel. Där korset är centralt placerat växer försoningsvillighet och levande gemenskap. Där korset placerats centralt växer böneställets dynamik. Låt oss skaffa böneställen. Låt oss skaffa bönetillfällen. Låt oss ge varandra tillfällen till bedjande.
Bönestället ordnar för Himlens välsignelse. Bönestället ordnar så att verkliga andliga värden finner väg till dessa som längtar och lider betryck mitt i sin längtan. Bönestället ser till att ett gott mått av Kristus finns tillgängligt för var och en som stannar upp och tar kontakt med dessa vänner samlade inför Guds ansikte.
Böneplatsen är det självklara uttrycket för dessa som söker det inre livets erfarenheter. Böneplatsen är det självklara uttrycket för Gud, där han låter dela av sig själv till dessa hungriga. Bönestället är självklart uttryck för dessa värden, vilka hör evigheten till – ni är mina vittnen, ni är mitt hus, ni är min boplats. Bönestället bär särart och kvalitéer, vilka inte kan återfinnas någon annanstans. Låt ditt hem bli känt som sådant! Låt er lilla samfällighet bli till utrymme för sådant! Låt er formas till vänkrets som i skymundan är känd och igenkänd som böneställe. Låt er ledas av Guds Helige Ande att bära med er dessa det inre livets kvalitéer vilka öppnar hjärtan och låter dessa öppnade hjärtan begynna glädjas över Guds frälsning.
Bedjandet måste stärkas och värnas i vår mitt. Bedjandet måste stärkas och värnas mitt i församlingen. Dess position, dess ställning som främsta uttryck för gudfruktigheten måste säkras, säkras för gott, säkras till orubblighet. Guds hus formuleras som umgänge med Levande Gud. Guds hus formuleras som umgänge inför Levande Gud. Hans hus är vi. Låt oss överlämna vår närgemenskap till dessa syften.
Låt oss skapa böneställen dit man kan söka sig för att få uppleva en försmak av Sions verklighet. Låt oss skapa böneplatser där man kan vara och vistas för att hämta tröst, för att skaffa styrka i Herren, för att ordna vittnesbörd om det inre livets dyrbarheter. Låt oss skaffa böneställen åt dem som inte äger någon ro, åt dem som lider betryck, åt dem som söker Gud. Låt oss forma tillflyktsorter dit det känns naturligt och okonstlat att gå för att fråga efter Gud och lära känna hans folk.
Låt ditt hem stå öppet som böneställe. Mana varandra till gemensamt bedjande. Ge av din tid till denna sak. Låt ditt hjärta öppnas för dessa syften. Låt er närgemenskap präglas av denna längtan efter den inre verkligheten. Låt oss söka varandras hjälp och stöd i att skapa dessa böneställen.
Låt oss bedja. Låt oss finna varandra bedjande. Låt oss forma böneställen. Låt de hungrande kunna finna ett böneställe i sin närhet. Se till att gemenskapen har rykte om sig att gälla som böneställe. Låt oss bedja.
Lars Widerberg
26 juli 2008
Profetens passion 01
Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud.
Uppenbarelseboken 21:2
En Guds människa, profeten, står som Herrens mun bland människor därför att han har av Gud förts till en punkt utifrån vilken han kan se. En gudsman, en profet är sådan han är därför att Himlen har ett syfte, och därför att Himlen verkar i hans liv för att föra honom fram till denna seendets utgångspunkt.
En profet är vad han är därför att Herren har gett sin tillåtelse att låta honom bli en seendets man, utfärdat kallelse till att kunna se och gjort honom duglig att se in i Himlen. Profeten är sådan han är därför att han har funnit denna oerhörda nåd att kunna se Gud och därtill har valts ut till att formas för sin uppgift av Fadern.
En seendets människa, en man av den himmelska sorten är en person vilken har återvänt från en konfrontation med Himlen, fortfarande vid liv men för evigt förändrad. En seendets man har förts inför Levande Gud för att överväldigas av och sedan vara given till ett seende vilket är Guds eget. En sådan människa låter sig vara fullt och helt tillgänglig för sådant som hör Himlen till. Han kommer tillbaka från dessa möten med det oändliga, med majestätet som en levande man, en man som gjorts levande, till att leva det som han tagits fatt för att uttrycka.
Denne man, det levandes människa, skiljs ut och ställs åt sidan för att lära sig leva det han har sett. Han talar genom det han är hellre än att söka engagera orden och dess flöden för att söka beskriva det han varit med om. Hans ord är aldrig annat än en bräcklig representation av det liv han är sänd att förmedla till människor vid sin återkomst från Guds rådsluts salar. Men hans ord innehåller profetisk substans, en livets urkraft vilken konfronterar så som han själv blivit konfronterad när han sett och betraktat.
Profetens väsen och hållning präglas fundamentalt av dessa verkligheter som ligger bortom, dessa värden vilka skyls för det yttre livets ögon. Seendet, inget annat än seendet är enda anledning till att den profetiska människan alls existerar. Seendet ger honom hans existensberättigande. Detta seende fördjupas och intensifieras, den profetiska bördan blir allt tyngre allteftersom Himlens sätt och dessa värden bortom går förlorade för människor under deras strävanden och företag.
Seendets man har skaffat bäring på den verkliga staden, den verkliga stadens liv och dess tjänande. Johannes hade sett staden, han hade fångats av dess inneboende relevans och autenticitet. I den staden fann han liv, överflödande liv ansamlat för ett tjänande till Herrens behag, uttryckt i en tillbedjan som avskalats all fåfänga och självupphöjelse. Han hade fått se livet, ett extravagant levande detaljerat uttryckt i sant tjänande och verklig offervilja. Det liv i vilket det finns utrymme visar sig inte genom drömmerier och ouppfyllda löften men genom offervilja i den värld där tingen har kontur och substans och där vilja och omsorg kan omsättas i praktiskt handlande.
Seendets människa förlorar denna sin särskilda förmåga just då han förlorar fokus: ”Såsom i Himlen, så och på jord”. Det profetiska utrymmet måste definieras som det område där man ser sant och relevant.
Profetens passion springer upp ur detta seende av dessa värden som ligger bortom.
Profetens passion springer upp ur ett seende som mästras av Himlen.
Profetens passion springer upp ur detta seende som låter Himlen konfrontera.
Profetens passion springer upp ur ett seende av tjänandet som passar både Gud och människa.
Profetens passion springer upp ur detta seende som kräver radikal trohet.
Låt oss be om seendets människor till att bli anförare i den goda striden.
Lars Widerberg
Uppenbarelseboken 21:2
En Guds människa, profeten, står som Herrens mun bland människor därför att han har av Gud förts till en punkt utifrån vilken han kan se. En gudsman, en profet är sådan han är därför att Himlen har ett syfte, och därför att Himlen verkar i hans liv för att föra honom fram till denna seendets utgångspunkt.
En profet är vad han är därför att Herren har gett sin tillåtelse att låta honom bli en seendets man, utfärdat kallelse till att kunna se och gjort honom duglig att se in i Himlen. Profeten är sådan han är därför att han har funnit denna oerhörda nåd att kunna se Gud och därtill har valts ut till att formas för sin uppgift av Fadern.
En seendets människa, en man av den himmelska sorten är en person vilken har återvänt från en konfrontation med Himlen, fortfarande vid liv men för evigt förändrad. En seendets man har förts inför Levande Gud för att överväldigas av och sedan vara given till ett seende vilket är Guds eget. En sådan människa låter sig vara fullt och helt tillgänglig för sådant som hör Himlen till. Han kommer tillbaka från dessa möten med det oändliga, med majestätet som en levande man, en man som gjorts levande, till att leva det som han tagits fatt för att uttrycka.
Denne man, det levandes människa, skiljs ut och ställs åt sidan för att lära sig leva det han har sett. Han talar genom det han är hellre än att söka engagera orden och dess flöden för att söka beskriva det han varit med om. Hans ord är aldrig annat än en bräcklig representation av det liv han är sänd att förmedla till människor vid sin återkomst från Guds rådsluts salar. Men hans ord innehåller profetisk substans, en livets urkraft vilken konfronterar så som han själv blivit konfronterad när han sett och betraktat.
Profetens väsen och hållning präglas fundamentalt av dessa verkligheter som ligger bortom, dessa värden vilka skyls för det yttre livets ögon. Seendet, inget annat än seendet är enda anledning till att den profetiska människan alls existerar. Seendet ger honom hans existensberättigande. Detta seende fördjupas och intensifieras, den profetiska bördan blir allt tyngre allteftersom Himlens sätt och dessa värden bortom går förlorade för människor under deras strävanden och företag.
Seendets man har skaffat bäring på den verkliga staden, den verkliga stadens liv och dess tjänande. Johannes hade sett staden, han hade fångats av dess inneboende relevans och autenticitet. I den staden fann han liv, överflödande liv ansamlat för ett tjänande till Herrens behag, uttryckt i en tillbedjan som avskalats all fåfänga och självupphöjelse. Han hade fått se livet, ett extravagant levande detaljerat uttryckt i sant tjänande och verklig offervilja. Det liv i vilket det finns utrymme visar sig inte genom drömmerier och ouppfyllda löften men genom offervilja i den värld där tingen har kontur och substans och där vilja och omsorg kan omsättas i praktiskt handlande.
Seendets människa förlorar denna sin särskilda förmåga just då han förlorar fokus: ”Såsom i Himlen, så och på jord”. Det profetiska utrymmet måste definieras som det område där man ser sant och relevant.
Profetens passion springer upp ur detta seende av dessa värden som ligger bortom.
Profetens passion springer upp ur ett seende som mästras av Himlen.
Profetens passion springer upp ur detta seende som låter Himlen konfrontera.
Profetens passion springer upp ur ett seende av tjänandet som passar både Gud och människa.
Profetens passion springer upp ur detta seende som kräver radikal trohet.
Låt oss be om seendets människor till att bli anförare i den goda striden.
Lars Widerberg
22 juli 2008
Att be efter mönster 01
Det är Sonen, den Eviges enfödde Son, som inbjuder oss, bjuder oss att bedja vårt ’Fader vår’. Bedjandet är barnaskapets sällsamma marker. Bedjandet är placerat på faderskapets säkra grund. Sonen vet att leda oss den vägen, den var hans egen. Sonen vet att leda var och en till sådan erfarenhet, han beder alltid för att frälsningen ska vinna fullt mått. Han säkrade denna väg som framkomlig väg i kraft av att vara Människoson och som Guds Son välkomnar han var man att färdas längs den. Sonen säger sitt ’Följ mig’.
Bedjandet är barnens sätt. Häri ligger det kristna livets, hela frälsningens kärna. Barn sträcker sina händer efter fäder. Barn lär sig forma ord som passar fäders öron. Och Fadern lyssnar. Åt alla som tar emot har han redan givit rätt till barnaskap. Bedjandet är barns umgängessätt. Och Faderns hjärta följer varje rörelse, varje modulering. Han urskiljer och särskiljer allt som sagts. Hans öra hör. Hans hjärta vet.
Bedjandet är barnens rätt. Konungen fröjdar sig, ledd av barnaskapets Ande, och säger: ”Ni skall veta hur förunderligt Herren tar sig an den fromme. Herren hör när jag ropar till honom.” Ps 4.4. Det sinne som är mjukt och böjligt, den som stillar sitt sinne till beroende av Gud, dessa öppnar den dörr som leder till Faderns famn. Bedjandet är barnens umgängesrätt, stadgad efter evig ordning, upprätthållen av den som värnar faderlösa och tar sig an de fattigas sak. Låt oss återföra denna rätt, denna verklighet till vår agenda. Låt oss be om barnaskapets frihet att uttrycka sig äkta och oförväget mitt i de heligas gemenskap.
Sonen säger sitt ’Följ mig’. Herren Jesus har mera att säga: ”Jag är vinträdet, ni är grenarna. Om någon förbliver i mig, och jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kan ni inget göra. Joh 15:5. Mig förutan kan ni inte bedja. Utan mitt bedjande har ni inget mönster att följa. Barnaskapets bön följer Himlens ordning. Barnaskapets bön söker efter den fullständiga frälsningen. Barnaskapets bedjande söker efter det fulla uttrycket för Herren Jesu liv i vår mitt.
Sonen säger sitt ’Följ mig’. Den väg han väljer heter försoning. Den väg han väljer heter öppenhet och ärlighet – det äldre språket skulle välja ord som gudfruktighet och rättfärdighet. Barnaskapets böner skapar fred i sandlådan. Barnaskapets böner mobiliserar förlåtelse. Barnaskapets böner ger liv – som grenen bär rotens och stammens liv till att forma frukt. Den rättfärdiges bedjande är grenliv, ’vilket bär sin frukt i sin tid, och vars löv icke vissna; och allt vad han gör, det lyckas väl’. Ps 1. Så vill Fadern ha det. Efter denna fason har han fastlagt rikets uppenbarelse.
Att bedja är att samman med Herren Jesus föra talan inför Levande Gud. Att bedja är att föra barnaskapets talan inför Fadern. Att bedja är att söka reda på Jesu egen bön, den bön som alltid når Faderns öra. Ett sådant bedjande för oss i kontakt med verkligheten, med all verklighet. Det ger oss en rätt syn på den omvälvning som vår omvärld genomgår. Den låter oss få veta något om den väg Herren tar i denna tid. Den säkrar vår egen väg gentemot alla dessa oframkomliga vägar. Att bedja samman med Herren Jesus är att skaffa frälsning där inga ord når fram. Att bedja Herrens egna böner är att nå fram där inget tycks bita, inget tycks vara möjligt. Att be efter Herrens sätt är att låta svagheten vara vår styrka. Barnaskapet vågar denna väg.
Låt oss be om dessa böner. Låt oss öppna både hjärta och mun inför varandra.
Lars Widerberg
Bedjandet är barnens sätt. Häri ligger det kristna livets, hela frälsningens kärna. Barn sträcker sina händer efter fäder. Barn lär sig forma ord som passar fäders öron. Och Fadern lyssnar. Åt alla som tar emot har han redan givit rätt till barnaskap. Bedjandet är barns umgängessätt. Och Faderns hjärta följer varje rörelse, varje modulering. Han urskiljer och särskiljer allt som sagts. Hans öra hör. Hans hjärta vet.
Bedjandet är barnens rätt. Konungen fröjdar sig, ledd av barnaskapets Ande, och säger: ”Ni skall veta hur förunderligt Herren tar sig an den fromme. Herren hör när jag ropar till honom.” Ps 4.4. Det sinne som är mjukt och böjligt, den som stillar sitt sinne till beroende av Gud, dessa öppnar den dörr som leder till Faderns famn. Bedjandet är barnens umgängesrätt, stadgad efter evig ordning, upprätthållen av den som värnar faderlösa och tar sig an de fattigas sak. Låt oss återföra denna rätt, denna verklighet till vår agenda. Låt oss be om barnaskapets frihet att uttrycka sig äkta och oförväget mitt i de heligas gemenskap.
Sonen säger sitt ’Följ mig’. Herren Jesus har mera att säga: ”Jag är vinträdet, ni är grenarna. Om någon förbliver i mig, och jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kan ni inget göra. Joh 15:5. Mig förutan kan ni inte bedja. Utan mitt bedjande har ni inget mönster att följa. Barnaskapets bön följer Himlens ordning. Barnaskapets bön söker efter den fullständiga frälsningen. Barnaskapets bedjande söker efter det fulla uttrycket för Herren Jesu liv i vår mitt.
Sonen säger sitt ’Följ mig’. Den väg han väljer heter försoning. Den väg han väljer heter öppenhet och ärlighet – det äldre språket skulle välja ord som gudfruktighet och rättfärdighet. Barnaskapets böner skapar fred i sandlådan. Barnaskapets böner mobiliserar förlåtelse. Barnaskapets böner ger liv – som grenen bär rotens och stammens liv till att forma frukt. Den rättfärdiges bedjande är grenliv, ’vilket bär sin frukt i sin tid, och vars löv icke vissna; och allt vad han gör, det lyckas väl’. Ps 1. Så vill Fadern ha det. Efter denna fason har han fastlagt rikets uppenbarelse.
Att bedja är att samman med Herren Jesus föra talan inför Levande Gud. Att bedja är att föra barnaskapets talan inför Fadern. Att bedja är att söka reda på Jesu egen bön, den bön som alltid når Faderns öra. Ett sådant bedjande för oss i kontakt med verkligheten, med all verklighet. Det ger oss en rätt syn på den omvälvning som vår omvärld genomgår. Den låter oss få veta något om den väg Herren tar i denna tid. Den säkrar vår egen väg gentemot alla dessa oframkomliga vägar. Att bedja samman med Herren Jesus är att skaffa frälsning där inga ord når fram. Att bedja Herrens egna böner är att nå fram där inget tycks bita, inget tycks vara möjligt. Att be efter Herrens sätt är att låta svagheten vara vår styrka. Barnaskapet vågar denna väg.
Låt oss be om dessa böner. Låt oss öppna både hjärta och mun inför varandra.
Lars Widerberg
19 juli 2008
En inre väg 01
Kan inte ditt tal röra vid jorden, låt det då röra vid Himlen.
Varför alls söka röra vid det timliga när du är ämnad och född, också en andra gång, till att vara stilla mitt i det eviga?
Det tal, den bön som hörs i Himlen för att så småningom och oundvikligen göras hörd på jord springer fram ur ett rent, ett stillat hjärta. Det bedjande som Himlen ger sitt bifall till växer fram under vandring på en inre väg.
Det sinne som har sin glädje i det yttre formar få ord som når de rum i Himlen där böcker skrivs och bönhörelse ordnas.
Det kringflackande hjärtat saknar röst.
Men det hjärta som välkomnar ron och lyssnandet har skaffat sig fast grund för sin bön.
Den yttre vägen ger sig i kast med tingen för att mästra och skaffa sig välde. De stilla i landet höjer inte sin röst för att överrösta larmet. Till den inre vägen hör ett väntande inför honom som vid tids ände skipar rätt i porten.
Hanna talar i sitt hjärta, men prästen kikar starrögt efter rätt beteende. Hon utgjuter sin själ i bönens offertjänst. Hon tömmer sig på allt yttre för att till sist vinna sin kamp i det inre.
De stilla i landet, bönens folk, vandrar en kungsväg och finner det inre livets kamrar redda till tillbedjan med Guds Helige Ande som förespråkare och förestavare.
Lars Widerberg
Varför alls söka röra vid det timliga när du är ämnad och född, också en andra gång, till att vara stilla mitt i det eviga?
Det tal, den bön som hörs i Himlen för att så småningom och oundvikligen göras hörd på jord springer fram ur ett rent, ett stillat hjärta. Det bedjande som Himlen ger sitt bifall till växer fram under vandring på en inre väg.
Det sinne som har sin glädje i det yttre formar få ord som når de rum i Himlen där böcker skrivs och bönhörelse ordnas.
Det kringflackande hjärtat saknar röst.
Men det hjärta som välkomnar ron och lyssnandet har skaffat sig fast grund för sin bön.
Den yttre vägen ger sig i kast med tingen för att mästra och skaffa sig välde. De stilla i landet höjer inte sin röst för att överrösta larmet. Till den inre vägen hör ett väntande inför honom som vid tids ände skipar rätt i porten.
Hanna talar i sitt hjärta, men prästen kikar starrögt efter rätt beteende. Hon utgjuter sin själ i bönens offertjänst. Hon tömmer sig på allt yttre för att till sist vinna sin kamp i det inre.
De stilla i landet, bönens folk, vandrar en kungsväg och finner det inre livets kamrar redda till tillbedjan med Guds Helige Ande som förespråkare och förestavare.
Lars Widerberg
15 juli 2008
Bönehuset – ett vittnesbörd
Bönehusen är väckelsernas avtryck i geografin. De finns där utspridda i landskapet som monument över att något blev sagt. De är tecken i trä och sten på att Gud inte var tyst. De är uppförda och utplacerade därför att Gud gavs utrymme.
Dessa bönehus står kvar som vittnesbörd i tid och rum om män och kvinnors gensvar till en djupt liggande längtan att tala ut med Gud. De vittnar om värdet att komma samman för att söka efter eviga värden och låta sig stämmas samman för Himlens syften. De ger alla en enkel, den allra enklaste fingervisning om vad Himlen kommer att innebära.
Alla dessa byggen restes i förvissningen att Gud talar, talar sakligt om tid och evighet. Dess huvudmän hade hört. Dess främste hade bett och hade fåt svar på tal. Var och en i dessa enkla sammanslutningar hade rörts av Herrens närvaro och förstod i sitt innersta att det var värt kostnaden att bygga gemenskap och gemensam boning för den erfarenheten. Många av dessa som byggde kunde bedja, kunde bedja sig fram och igenom. De visste att Herren inte kunde hålla tyst efter att ha hört uttrycken för deras längtan efter och behov av ett stycke himmel här.
Det bedjande som byggde bönehus hade förmåga att ankra Himmel vid jord. Detta bedjande såg till att omgivningarna drabbades av omvändelsens nödvändighet. Var och en av dessa bedjare hade själva kommit till omvälvande insikt om Himlens välde. Bönehuset var en plats för omvandling. Bönesamlingarna och predikotillfällena skapade bakgrund till ett omvändelsernas klimat. Bönen plöjde hjärtemark och förberedde för sådd. Den kunde göra det därför att gudsrikets lag, vetekornets lag, gällde.
I dessa bönesammanhang ställdes jorden ansikte mot ansikte med Himlen. Där lät evigheten sin röst bli hörd. Där fick man tillfälle att se Gud. Där tydliggjordes frälsningens nödvändighet. Himlen och heligheten kom dem så nära att ingen vågade se på evighetens värden som ett glättigt tillval eller på den väg som till Himlen bär på det sätt som man flyktig och drömmande bläddrar i semestermålens resekatalog.
Bönehuset är majestätets boning. Bedjandet är det överväldigade hjärtats tillstånd. Bönen är det överlämnade hjärtats position. Att bedja är att se Herren. Att bedja är att bäva inför majestätet och böja sig inför väldet. Gud tog sin boning bland sitt folk och deras gensvar var skälvande omvändelse och verksam lydnad. Deras bön hade begynnelse i insikten om att hos Herren är makten. De byggde i ödmjukhet för Guds sak. Deras föreställning om Gud växte i härlighet och sannfärdighet. Deras väckelse var ett uppvaknande inför det faktum att Gud hade något att säga.
Guds närvaro och majestät uppdagade behovet av en hjälpare, en förlossare. Bedjandet visade på sin egen absoluta nödvändighet. Bönesammanhangens atmosfär och resultaten av bedjandet övertygade om bönehusets och bönefunktionens absoluta nödvändighet. I dessa sammanhang var det självklart att bedjandet var drivkraften till varje företags framgång. Den Ande som byggde tillsammans med dem var nådens och bönens Ande. Allt av nåd – därför upprepad omvändelse och överlåtelse. Allt av nåd – därför mer och mer bön. Allt av nåd i Guds rike – därför vetekornslag och kors i verksamhet. Detta är bönehusets förblivande vittnesbörd.
Bönehuset är den plats där Guds röst hörs. Bönehuset är det utrymme där man samlas i bävan för Guds ord. Herrens hus är ämnat och menat at vara ett bönens hus och blir därför vittnesbördets mötesplats. Den som går dit riskerar förvandling. Den som varit där, varit där på knä, kan inte annat än att bära vittnesbörd.
Bönehuset är platsen för Guds uppenbarelses ljus. Dess roll är att förvara och visa upp det som fullt ut representerar Herren. Dess liv är Himlens liv. Dess liv är Herrens eget, det liv som inte är likt något annat och som inte låter sig blandas med något annat. Bönehuset är Himlens ankarfäste på jord. Var och en kan göra val: Antingen bygger vi en kyrka i tiden eller ger vi utrymme för ett bedjandets vittnesbörd. Det ena hör det ändliga till. Det andra bär majestätets särmärke. Det ena är ändligt, det andra är andligt. Det ena förgås. Det andra har sin plats bland sådant som förblir.
Bönehuset är den verklighet där det samlats tillräckligt mycket förkrosselse för att Livet ska kunna fina en öppning. Församlingen definieras som gemensamt upplevd och uttryckt förkrosselse, stillhet och ödmjukhet vilket ger utrymme för Livets Herre at betjäna i korsets kraft. Bönehuset har återerövrat sin roll som omvälvandets verktyg när denna hunger stadfästs bland oss, när denna väg till mättnad återigen har öppnats.
Bönehuset representerar ett återuppvaknande över att Gud fortfarande säger något. Bönehuset vittnar om att Gud fortfarande väljer de vägar och sätt som han alltid använt. Bedjandet har sin ro och sin styrka i att Hans väsen är oföränderligt. Bönehuset har sin givna roll i nuet som bekräftelse på att han inte viker från det han har sagt och som vittne om att han utifrån sitt majestät och eviga välde talar till var man.
Lars Widerberg
Dessa bönehus står kvar som vittnesbörd i tid och rum om män och kvinnors gensvar till en djupt liggande längtan att tala ut med Gud. De vittnar om värdet att komma samman för att söka efter eviga värden och låta sig stämmas samman för Himlens syften. De ger alla en enkel, den allra enklaste fingervisning om vad Himlen kommer att innebära.
Alla dessa byggen restes i förvissningen att Gud talar, talar sakligt om tid och evighet. Dess huvudmän hade hört. Dess främste hade bett och hade fåt svar på tal. Var och en i dessa enkla sammanslutningar hade rörts av Herrens närvaro och förstod i sitt innersta att det var värt kostnaden att bygga gemenskap och gemensam boning för den erfarenheten. Många av dessa som byggde kunde bedja, kunde bedja sig fram och igenom. De visste att Herren inte kunde hålla tyst efter att ha hört uttrycken för deras längtan efter och behov av ett stycke himmel här.
Det bedjande som byggde bönehus hade förmåga att ankra Himmel vid jord. Detta bedjande såg till att omgivningarna drabbades av omvändelsens nödvändighet. Var och en av dessa bedjare hade själva kommit till omvälvande insikt om Himlens välde. Bönehuset var en plats för omvandling. Bönesamlingarna och predikotillfällena skapade bakgrund till ett omvändelsernas klimat. Bönen plöjde hjärtemark och förberedde för sådd. Den kunde göra det därför att gudsrikets lag, vetekornets lag, gällde.
I dessa bönesammanhang ställdes jorden ansikte mot ansikte med Himlen. Där lät evigheten sin röst bli hörd. Där fick man tillfälle att se Gud. Där tydliggjordes frälsningens nödvändighet. Himlen och heligheten kom dem så nära att ingen vågade se på evighetens värden som ett glättigt tillval eller på den väg som till Himlen bär på det sätt som man flyktig och drömmande bläddrar i semestermålens resekatalog.
Bönehuset är majestätets boning. Bedjandet är det överväldigade hjärtats tillstånd. Bönen är det överlämnade hjärtats position. Att bedja är att se Herren. Att bedja är att bäva inför majestätet och böja sig inför väldet. Gud tog sin boning bland sitt folk och deras gensvar var skälvande omvändelse och verksam lydnad. Deras bön hade begynnelse i insikten om att hos Herren är makten. De byggde i ödmjukhet för Guds sak. Deras föreställning om Gud växte i härlighet och sannfärdighet. Deras väckelse var ett uppvaknande inför det faktum att Gud hade något att säga.
Guds närvaro och majestät uppdagade behovet av en hjälpare, en förlossare. Bedjandet visade på sin egen absoluta nödvändighet. Bönesammanhangens atmosfär och resultaten av bedjandet övertygade om bönehusets och bönefunktionens absoluta nödvändighet. I dessa sammanhang var det självklart att bedjandet var drivkraften till varje företags framgång. Den Ande som byggde tillsammans med dem var nådens och bönens Ande. Allt av nåd – därför upprepad omvändelse och överlåtelse. Allt av nåd – därför mer och mer bön. Allt av nåd i Guds rike – därför vetekornslag och kors i verksamhet. Detta är bönehusets förblivande vittnesbörd.
Bönehuset är den plats där Guds röst hörs. Bönehuset är det utrymme där man samlas i bävan för Guds ord. Herrens hus är ämnat och menat at vara ett bönens hus och blir därför vittnesbördets mötesplats. Den som går dit riskerar förvandling. Den som varit där, varit där på knä, kan inte annat än att bära vittnesbörd.
Bönehuset är platsen för Guds uppenbarelses ljus. Dess roll är att förvara och visa upp det som fullt ut representerar Herren. Dess liv är Himlens liv. Dess liv är Herrens eget, det liv som inte är likt något annat och som inte låter sig blandas med något annat. Bönehuset är Himlens ankarfäste på jord. Var och en kan göra val: Antingen bygger vi en kyrka i tiden eller ger vi utrymme för ett bedjandets vittnesbörd. Det ena hör det ändliga till. Det andra bär majestätets särmärke. Det ena är ändligt, det andra är andligt. Det ena förgås. Det andra har sin plats bland sådant som förblir.
Bönehuset är den verklighet där det samlats tillräckligt mycket förkrosselse för att Livet ska kunna fina en öppning. Församlingen definieras som gemensamt upplevd och uttryckt förkrosselse, stillhet och ödmjukhet vilket ger utrymme för Livets Herre at betjäna i korsets kraft. Bönehuset har återerövrat sin roll som omvälvandets verktyg när denna hunger stadfästs bland oss, när denna väg till mättnad återigen har öppnats.
Bönehuset representerar ett återuppvaknande över att Gud fortfarande säger något. Bönehuset vittnar om att Gud fortfarande väljer de vägar och sätt som han alltid använt. Bedjandet har sin ro och sin styrka i att Hans väsen är oföränderligt. Bönehuset har sin givna roll i nuet som bekräftelse på att han inte viker från det han har sagt och som vittne om att han utifrån sitt majestät och eviga välde talar till var man.
Lars Widerberg
12 juli 2008
Att be i den tid då hjärtan kallnar och hårdnar
Det hårda hjärtat – en utmaning att ta sig an.
Den som korsfästs för att sedan stå i nytt väsende klarar uppgiften.
Be fram sammanhang där hjärtan kan mjukna.
Be fram situationer där hjärtan kan värmas.
Be om den tro som vågar förvandlas.
Be om den tro som klarar att se.
Be att masker faller.
Be att murar raseras.
Be att barriärer brister.
Be om broar som håller.
Be om öppna farleder för transport av allt gott.
Be om vilja till omvandling.
Be om djärvhet till att vara liten.
Vi måste be oss fram till de mjuka ordens hållning.
L. W.
Den som korsfästs för att sedan stå i nytt väsende klarar uppgiften.
Be fram sammanhang där hjärtan kan mjukna.
Be fram situationer där hjärtan kan värmas.
Be om den tro som vågar förvandlas.
Be om den tro som klarar att se.
Be att masker faller.
Be att murar raseras.
Be att barriärer brister.
Be om broar som håller.
Be om öppna farleder för transport av allt gott.
Be om vilja till omvandling.
Be om djärvhet till att vara liten.
Vi måste be oss fram till de mjuka ordens hållning.
L. W.
Att bedja för den hungrige predikanten
Första ordningens bedjande, det bedjande som har främsta plats och första prioritet har gudfruktigheten och gudaktigheten som mål. Men om inte gudfruktighet rotfästs och etablerats bland dem som ber finns det ingen verklig bas för bönhörelse i denna sak. Gudsfruktan föder bönen om gudfruktighetens tillväxande. Hungern efter rättfärdighet skapar utrymme för rätt och rättfärdighet.
Första ordningens bedjande ringar också in, omgärdar och omsluter ledarskap på varje nivå och i varje segment av samhället. Bed för Konungen och landshövdingen, för partiledaren och predikanten. Bed för dem, för att dessa ska kunna hålla sin roll öppen i fråga om hunger och mättnad, ifråga om rätt och rättfärdighet, i fråga om gudsfruktans ingång i varje del av deras ansvarsområde.
Gudsfruktan är något man längtar efter, gudfruktighet är något man hungrar efter. Denna hunger bärs kanske tyngst av predikanten. Den hungrige predikanten är den bäste predikanten; Herren mättar honom i bönen. Den hungrige predikanten är den mest utsatte, den mest frestade; bedjaren är hans hjälp i nöden.
Vi har att söka oss in i gudfruktighetens områden för att ge assistans till hungrigt ledarskap, och först till den hungrige predikanten. Han är den som har den främsta rollen bland dem som ger sig åt målsättningar av första ordningen och åt det bedjande som hör till första prioritet.
Det stöd vi kan ge till den hungrige predikanten ger rikaste utdelning, Den omsorg vi kan visa den hungrige predikanten ger verkligt rum för Herren att forma tjänst och tjänande. De böner som uttrycker verklig nöd i denna sak ger plats åt Guds Ande till upprättelse och vittnesbörd.
Låt oss be för predikanten. Låt oss ägna oss åt predikanten i hans hunger efter Gud. Låt oss skaffa honom andrum och utrymme till att stilla sin hunger. Låt oss be om Guds saks mättnad i dessa mäns liv.
Lars Widerberg
Första ordningens bedjande ringar också in, omgärdar och omsluter ledarskap på varje nivå och i varje segment av samhället. Bed för Konungen och landshövdingen, för partiledaren och predikanten. Bed för dem, för att dessa ska kunna hålla sin roll öppen i fråga om hunger och mättnad, ifråga om rätt och rättfärdighet, i fråga om gudsfruktans ingång i varje del av deras ansvarsområde.
Gudsfruktan är något man längtar efter, gudfruktighet är något man hungrar efter. Denna hunger bärs kanske tyngst av predikanten. Den hungrige predikanten är den bäste predikanten; Herren mättar honom i bönen. Den hungrige predikanten är den mest utsatte, den mest frestade; bedjaren är hans hjälp i nöden.
Vi har att söka oss in i gudfruktighetens områden för att ge assistans till hungrigt ledarskap, och först till den hungrige predikanten. Han är den som har den främsta rollen bland dem som ger sig åt målsättningar av första ordningen och åt det bedjande som hör till första prioritet.
Det stöd vi kan ge till den hungrige predikanten ger rikaste utdelning, Den omsorg vi kan visa den hungrige predikanten ger verkligt rum för Herren att forma tjänst och tjänande. De böner som uttrycker verklig nöd i denna sak ger plats åt Guds Ande till upprättelse och vittnesbörd.
Låt oss be för predikanten. Låt oss ägna oss åt predikanten i hans hunger efter Gud. Låt oss skaffa honom andrum och utrymme till att stilla sin hunger. Låt oss be om Guds saks mättnad i dessa mäns liv.
Lars Widerberg
De gamla bönehusen – och det nya…
De gamla bönehusen har längtan efter Guds närvaro inspikad i väggarna.
De gamla bönehusen har löftena om Guds personliga närvaro inlackad i sina golv.
De gamla bönehusen vittnar om den absoluta möjligheten att se och vandra samman med Levande Gud.
Alla dessa byggen långt där ute i bygderna vittnar om att hjärtan smälter inför Guds ansikte. Inte kunde de ha blivit byggda för att uttrycka individens ambition och styrka som gensvar på de kraftfulla gudsord som predikades. Inte kunde dessa hus med sina varma gemenskaper samlade till bedjande ha sin begynnelse och grund etablerad i annat än ett försoningsklimat framsprunget ur omvälvande korsupplevelser.
Vart och ett av dessa bönehus planerades, ritades och uppfördes för att skaffa utrymme för Faderns närvaro. Ett Betel skulle vara ett Guds hus. Ett Sion var ämnat att härbärgera Guds eget ord och vara utsändningsort för det. Ett Filadelfia längtade efter att bära vittnesbörd om brödrakärleken i Kristus. Alla dessa samlingsplatser sa samma sak – ”Gud ska ha utrymme bland oss. Hans väg ska vara vår”. Alla dessa enkla utrymmen hade ett huvudsyfte – att ge rum för den längtan efter Guds personliga och praktiska agerande bland människor som hade slagit rot hos byggarna. De gav utrymme för ett hjärtats rop – O, att du lät himlen rämna och kom hit ner… så att ditt namn blir känt. Jes 64:1-2.
Deras längtan definierades genom byggandet. Men det som gjorde verkligt intryck och satte märke i tid och bygd var deras brinnande önskan att med djupaste äkthet kunna säga ”Fader vår”. Umgängelsen med det Heliga gjorde husen till Bönehus. Få av dessa bedjare och byggare hade teologisk skolning. Men de visste mycket om Guds vägar och var därför teologer i ordets verkliga mening. Allt de gjorde var att längta efter renheten, längta efter Himlen, längta efter kristallkänslan – den som uppstår i människohjärtan där mitt framför tronen. De längtade egentligen bara hem. De längtade bort från det som hör världen till, men mest av allt längtade de hem. Den sortens längtan kunde göra våra hus och hem, samlingsplatser och kyrkor till bönehus.
Tillbedjan är det normala uttrycket för en moraliskt och andligt sund människa, sa A. W. Tozer. Hon känner sig dragen till majestätet i Guds väsende. Hon längtar efter att få vandra i Guds ansiktes ljus. Hon bär på den djupaste respekt för Herrens majestät. Hon lockas av hans värld, den som är så främmande och olik det förfärande bygge vilket är framsprunget ur det mänskliga sinnet. Hon sträcker sig efter detta andra, vilket hon inte förmår att konstruera eller producera.
Just på denna punkt i den mänskliga erfarenheten, mitt i detta sökande och längtande, mitt under det att en sådan människa sträcker sig så långt bortom som hon över huvudtaget förmår, kommer heligheten själv henne till mötes i form av bedjandets Ande för att förvandla hennes längtan och bön till bönealtarets välbehagliga doft. Detta är hjärtat i, själva centrum av varje verklig väckelse. Detta är det pulserande, livfyllda hjärtat i varje sant bönesammanhang. Detta förstod man i byggandets tid och därför byggde man. Brinnande hjärtan byggde för att kunna sätta hjärtan i brand.
Bönehuset representerar en brytpunkt, ett väljandets måste. Ett Betel slår fast Guds närvaros absoluta faktum och dess oundvikliga konsekvens i fråga om omvändelse och omvandling. Ett Sion håller upp gudstilltalets orubbliga giltighet och låter uppvaknandets nödvändighet få spelrum i förhållande till varje del av den mänskliga erfarenheten.
Bönehuset bär på ett vittnesbörd, ett distinkt och levande vittnesbörd om Faderns närvaro. Bedjandet är ett altarets arbete som vittnar om Jesu Kristi kors. Bedjandets Ande skaffar i bönehuset ett folk villigt att tillbedja i ande och sanning. Därför blir bönehuset den plats i samhället som vittnar om möjligheten att se och vandra samman med Levande Gud.
I denna riktning färdas alltid Herren. Detta är vad Gud vill ha. Varje nytt initiativ i bönens värld följer detta spår.
Lars Widerberg
De gamla bönehusen har löftena om Guds personliga närvaro inlackad i sina golv.
De gamla bönehusen vittnar om den absoluta möjligheten att se och vandra samman med Levande Gud.
Alla dessa byggen långt där ute i bygderna vittnar om att hjärtan smälter inför Guds ansikte. Inte kunde de ha blivit byggda för att uttrycka individens ambition och styrka som gensvar på de kraftfulla gudsord som predikades. Inte kunde dessa hus med sina varma gemenskaper samlade till bedjande ha sin begynnelse och grund etablerad i annat än ett försoningsklimat framsprunget ur omvälvande korsupplevelser.
Vart och ett av dessa bönehus planerades, ritades och uppfördes för att skaffa utrymme för Faderns närvaro. Ett Betel skulle vara ett Guds hus. Ett Sion var ämnat att härbärgera Guds eget ord och vara utsändningsort för det. Ett Filadelfia längtade efter att bära vittnesbörd om brödrakärleken i Kristus. Alla dessa samlingsplatser sa samma sak – ”Gud ska ha utrymme bland oss. Hans väg ska vara vår”. Alla dessa enkla utrymmen hade ett huvudsyfte – att ge rum för den längtan efter Guds personliga och praktiska agerande bland människor som hade slagit rot hos byggarna. De gav utrymme för ett hjärtats rop – O, att du lät himlen rämna och kom hit ner… så att ditt namn blir känt. Jes 64:1-2.
Deras längtan definierades genom byggandet. Men det som gjorde verkligt intryck och satte märke i tid och bygd var deras brinnande önskan att med djupaste äkthet kunna säga ”Fader vår”. Umgängelsen med det Heliga gjorde husen till Bönehus. Få av dessa bedjare och byggare hade teologisk skolning. Men de visste mycket om Guds vägar och var därför teologer i ordets verkliga mening. Allt de gjorde var att längta efter renheten, längta efter Himlen, längta efter kristallkänslan – den som uppstår i människohjärtan där mitt framför tronen. De längtade egentligen bara hem. De längtade bort från det som hör världen till, men mest av allt längtade de hem. Den sortens längtan kunde göra våra hus och hem, samlingsplatser och kyrkor till bönehus.
Tillbedjan är det normala uttrycket för en moraliskt och andligt sund människa, sa A. W. Tozer. Hon känner sig dragen till majestätet i Guds väsende. Hon längtar efter att få vandra i Guds ansiktes ljus. Hon bär på den djupaste respekt för Herrens majestät. Hon lockas av hans värld, den som är så främmande och olik det förfärande bygge vilket är framsprunget ur det mänskliga sinnet. Hon sträcker sig efter detta andra, vilket hon inte förmår att konstruera eller producera.
Just på denna punkt i den mänskliga erfarenheten, mitt i detta sökande och längtande, mitt under det att en sådan människa sträcker sig så långt bortom som hon över huvudtaget förmår, kommer heligheten själv henne till mötes i form av bedjandets Ande för att förvandla hennes längtan och bön till bönealtarets välbehagliga doft. Detta är hjärtat i, själva centrum av varje verklig väckelse. Detta är det pulserande, livfyllda hjärtat i varje sant bönesammanhang. Detta förstod man i byggandets tid och därför byggde man. Brinnande hjärtan byggde för att kunna sätta hjärtan i brand.
Bönehuset representerar en brytpunkt, ett väljandets måste. Ett Betel slår fast Guds närvaros absoluta faktum och dess oundvikliga konsekvens i fråga om omvändelse och omvandling. Ett Sion håller upp gudstilltalets orubbliga giltighet och låter uppvaknandets nödvändighet få spelrum i förhållande till varje del av den mänskliga erfarenheten.
Bönehuset bär på ett vittnesbörd, ett distinkt och levande vittnesbörd om Faderns närvaro. Bedjandet är ett altarets arbete som vittnar om Jesu Kristi kors. Bedjandets Ande skaffar i bönehuset ett folk villigt att tillbedja i ande och sanning. Därför blir bönehuset den plats i samhället som vittnar om möjligheten att se och vandra samman med Levande Gud.
I denna riktning färdas alltid Herren. Detta är vad Gud vill ha. Varje nytt initiativ i bönens värld följer detta spår.
Lars Widerberg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)