En inre väg 01

Kan inte ditt tal röra vid jorden, låt det då röra vid Himlen.
Varför alls söka röra vid det timliga när du är ämnad och född, också en andra gång, till att vara stilla mitt i det eviga?
Det tal, den bön som hörs i Himlen för att så småningom och oundvikligen göras hörd på jord springer fram ur ett rent, ett stillat hjärta. Det bedjande som Himlen ger sitt bifall till växer fram under vandring på en inre väg.

Det sinne som har sin glädje i det yttre formar få ord som når de rum i Himlen där böcker skrivs och bönhörelse ordnas.
Det kringflackande hjärtat saknar röst.
Men det hjärta som välkomnar ron och lyssnandet har skaffat sig fast grund för sin bön.

Den yttre vägen ger sig i kast med tingen för att mästra och skaffa sig välde. De stilla i landet höjer inte sin röst för att överrösta larmet. Till den inre vägen hör ett väntande inför honom som vid tids ände skipar rätt i porten.

Hanna talar i sitt hjärta, men prästen kikar starrögt efter rätt beteende. Hon utgjuter sin själ i bönens offertjänst. Hon tömmer sig på allt yttre för att till sist vinna sin kamp i det inre.
De stilla i landet, bönens folk, vandrar en kungsväg och finner det inre livets kamrar redda till tillbedjan med Guds Helige Ande som förespråkare och förestavare.

Lars Widerberg