När blir det tröstetid?

Läsning: Jes 40:1, 3; Jes 62:6; 2 Kor 1:3-4

Bedjandet dikterar inte tider och förlopp. Bön bestämmer inte Guds handlande. Bönesammanhanget kan inte vrida makten ur allmaktens hand. Bed så ska ni få – men inte efter köttet.

All trösts Gud tröstar efter sitt eget sätt och väljer tid för bönhörelse. Allmaktens Gud svarar bedjaren för Kristi skull, för vittnesbördets och mognadens sak. Fadern ställer upp ram för bedjandet – Såsom i Himlen. . . Fadern formulerar regel för bönen och bönhörandet; be inom ramen för Jesusnamnet. Den bön som får svar är den bön som beds i överensstämmelse med Jesus, med hans syften och mål för ögonen.

Bedjare har sin plats på städernas och samhällenas murar, de som utsetts av Gud att vara väktare känner sitt sammanhang utan och innan. Dessa som Herren lärt upp till att ropa till honom, de som satts att vaka och vänta, låter sig inte drivas av ting och skeden till att handla i förtid. Men, de ger varken Gud eller sig själva tillfällen till att vila – de unnar sig ingen ro, de kan inte komma till ro förrän uppgiften är slutförd.

De befinner sig alltid i gapet, alltid vakande för att påminna Herren om det han har lagt fram som Himlens sak i löftesord och profetia. Bedjarna använder inte bedjandet för att lyfta sin egen agenda. Deras ställning och hållning bereder väg för Gud, för hans ord, för hans handlande, för hans kallelsebudskap, för hans maning till omvändelse, för hans Andes verk till mognad och gemenskap – allt detta summerat i Kristus.

Varje genombrott på trons arena, säger historieskrivningen, har föregåtts av ett djupt känt behov av Frälsaren – ett behov ofta uttryckt i tårar, ett behov som har växt till desperationens dimensioner. Det outhärdliga behovets ’måste’ skaffar den hållning, ordnar det absoluta beroende av Gud, Gud allena, vilket allena bereder väg för Gud. Varje genombrott på trons arena har sin begynnelse bland dem som vågar ta sig an Guds börda.

Men, de böner som värjer sig för smärtan, för hundvaktens kalla timmar, plockar bort möjligheten till att stå med i den väktarskara som gläds över morgonens ljus. En Jabes, som ropar för att bli befriad från plågan, blir kanhända bönhörd – men nämns inte sedan som en som kunnat vara Guds sak till gagn. Utan smärta – men också utan frukt. . .

Självuppoffrandets Ande förmår bana väg för Gud i den svåraste andliga terräng. De bedjare som klarar att röja väg för Herren i nutidens oländiga vildmark har låtit sig formas av självutgivandets Ande, den Ande som Herren Jesus själv bar. Inget, förutom Rikets egen natur, kan bereda väg för Konungen.

Ett bedjande rotat i denna offervillighet är ett bedjande som motsvara Jesu namn. Kalla det ett vetekornsbedjande, ett bedjande som inte finner annan väg än att ge upp allt till förmån för Konungens agenda. Kalla det ett bedjande efter Livets Andes lag, ett bedjande som i allt motsätter sig syndens och dödens lag och dess verkan. Mitt i vetekornsvåndan föds det mognande bedjandet. Ömkansvärda är de som försöker göra bönejobb utan självutgivande.

Väckelsens begynnelse är brutal – upptäckten av dess nödvändighet skapar desperation. Insikten om tidsläget borde skapa desperation. Vulgariteten så bjärt uttryckt i vår egen vardagskultur borde väcka okuvlig längtan bort till ett löftesland. Trivialiteten, trivialiserandet som tränger in också i den kristna mötesrutinen borde väcka oss till sökande efter Himlens mönster. Såsom i Himlen, så ock på jord – så ock bland kristna, så ock inför dem som hungrar efter rättfärdighet. Väckelse sysslar med det vackra, det rena, det fina. Väckelselängtan sysslar desperat med sådant som hör rättfärdigheten till, den hungrar och törstar. Hungern bereder väg, törsten skaffar utrymme. Men, vi låter allt detta försvinna bland trivialiteter.

Löftet om tröst, löftet om renhet, messiaslöftet leder till hunger, en kraftfullt drivande hunger. Messiashopp formar hjärtan, messiashopp skaffar brinnande hjärtan. Sådana löften sådant hopp väcker och klarar att hålla dig vaken. Löften och profetior ser till att du fortsätter att hungra och söka. Från våra talarstolar strömmar ord som försöker hämma hungrandet. Från våra talarstolar borde det strömma ord som genererar och stimulerar hunger. Verkliga löftesord, verklig predikan, verkligt profetord gör dig hungrig, ger dig kraft att härda ut – än mer, ger dig kraft att bereda väg för Konungen. Löftesord, predikan baserad på Guds ord, lägger den eviga hungern efter Frälsaren i var mans hjärta och bereder väg för Konungen att träda fram med all härlighet.

Det blir tröstetid när vi beslutar att föra Konungen åter. Det blir tröstetid när vi begynner bereda väg för Herren. Det blir tröstetid när vi släpper in hungern. Det blir tröstetid när vi begynner ropa och bedja efter Guds sätt. Det blir tröstetid när vi fattar tag i löftena och profetorden om återkomstens tid. Det blir tröstetid när bedjarna samfällt begynner ropa sitt ”Kom, Herre Jesus”.

Den bön som hjälper väckelsen, hungrar efter de ting som hör Gud till. Den bön som hjälper väckelsen är desperat i sitt behov av Jesu Kristi närvaro och uppenbarelse. Den bön som hjälper Guds sak i denna vulgära tid, i trivialiserandets tid, törstar efter det rena, det vackra, det enkla. Den bön som hjälper rikets sak i denna sista tid är en bön som i Kristus förts till ro mitt i hungern, som hungrar mitt i ron, som på grund av Guds tröst hungrar allt mer, som i hungerns dagar funnit löftena hållbara.

Låt oss be med sådan utgångspunkt i Herrens sak.
Låt oss söka dessa eviga värden
Låt oss hungra tillsammans.
Låt oss be ett kraftfullt, enat ”Kom, Herre Jesus”.

Lars Widerberg