Bönehuset – ett vittnesbörd

Bönehusen är väckelsernas avtryck i geografin. De finns där utspridda i landskapet som monument över att något blev sagt. De är tecken i trä och sten på att Gud inte var tyst. De är uppförda och utplacerade därför att Gud gavs utrymme.

Dessa bönehus står kvar som vittnesbörd i tid och rum om män och kvinnors gensvar till en djupt liggande längtan att tala ut med Gud. De vittnar om värdet att komma samman för att söka efter eviga värden och låta sig stämmas samman för Himlens syften. De ger alla en enkel, den allra enklaste fingervisning om vad Himlen kommer att innebära.

Alla dessa byggen restes i förvissningen att Gud talar, talar sakligt om tid och evighet. Dess huvudmän hade hört. Dess främste hade bett och hade fåt svar på tal. Var och en i dessa enkla sammanslutningar hade rörts av Herrens närvaro och förstod i sitt innersta att det var värt kostnaden att bygga gemenskap och gemensam boning för den erfarenheten. Många av dessa som byggde kunde bedja, kunde bedja sig fram och igenom. De visste att Herren inte kunde hålla tyst efter att ha hört uttrycken för deras längtan efter och behov av ett stycke himmel här.

Det bedjande som byggde bönehus hade förmåga att ankra Himmel vid jord. Detta bedjande såg till att omgivningarna drabbades av omvändelsens nödvändighet. Var och en av dessa bedjare hade själva kommit till omvälvande insikt om Himlens välde. Bönehuset var en plats för omvandling. Bönesamlingarna och predikotillfällena skapade bakgrund till ett omvändelsernas klimat. Bönen plöjde hjärtemark och förberedde för sådd. Den kunde göra det därför att gudsrikets lag, vetekornets lag, gällde.

I dessa bönesammanhang ställdes jorden ansikte mot ansikte med Himlen. Där lät evigheten sin röst bli hörd. Där fick man tillfälle att se Gud. Där tydliggjordes frälsningens nödvändighet. Himlen och heligheten kom dem så nära att ingen vågade se på evighetens värden som ett glättigt tillval eller på den väg som till Himlen bär på det sätt som man flyktig och drömmande bläddrar i semestermålens resekatalog.

Bönehuset är majestätets boning. Bedjandet är det överväldigade hjärtats tillstånd. Bönen är det överlämnade hjärtats position. Att bedja är att se Herren. Att bedja är att bäva inför majestätet och böja sig inför väldet. Gud tog sin boning bland sitt folk och deras gensvar var skälvande omvändelse och verksam lydnad. Deras bön hade begynnelse i insikten om att hos Herren är makten. De byggde i ödmjukhet för Guds sak. Deras föreställning om Gud växte i härlighet och sannfärdighet. Deras väckelse var ett uppvaknande inför det faktum att Gud hade något att säga.

Guds närvaro och majestät uppdagade behovet av en hjälpare, en förlossare. Bedjandet visade på sin egen absoluta nödvändighet. Bönesammanhangens atmosfär och resultaten av bedjandet övertygade om bönehusets och bönefunktionens absoluta nödvändighet. I dessa sammanhang var det självklart att bedjandet var drivkraften till varje företags framgång. Den Ande som byggde tillsammans med dem var nådens och bönens Ande. Allt av nåd – därför upprepad omvändelse och överlåtelse. Allt av nåd – därför mer och mer bön. Allt av nåd i Guds rike – därför vetekornslag och kors i verksamhet. Detta är bönehusets förblivande vittnesbörd.

Bönehuset är den plats där Guds röst hörs. Bönehuset är det utrymme där man samlas i bävan för Guds ord. Herrens hus är ämnat och menat at vara ett bönens hus och blir därför vittnesbördets mötesplats. Den som går dit riskerar förvandling. Den som varit där, varit där på knä, kan inte annat än att bära vittnesbörd.

Bönehuset är platsen för Guds uppenbarelses ljus. Dess roll är att förvara och visa upp det som fullt ut representerar Herren. Dess liv är Himlens liv. Dess liv är Herrens eget, det liv som inte är likt något annat och som inte låter sig blandas med något annat. Bönehuset är Himlens ankarfäste på jord. Var och en kan göra val: Antingen bygger vi en kyrka i tiden eller ger vi utrymme för ett bedjandets vittnesbörd. Det ena hör det ändliga till. Det andra bär majestätets särmärke. Det ena är ändligt, det andra är andligt. Det ena förgås. Det andra har sin plats bland sådant som förblir.

Bönehuset är den verklighet där det samlats tillräckligt mycket förkrosselse för att Livet ska kunna fina en öppning. Församlingen definieras som gemensamt upplevd och uttryckt förkrosselse, stillhet och ödmjukhet vilket ger utrymme för Livets Herre at betjäna i korsets kraft. Bönehuset har återerövrat sin roll som omvälvandets verktyg när denna hunger stadfästs bland oss, när denna väg till mättnad återigen har öppnats.

Bönehuset representerar ett återuppvaknande över att Gud fortfarande säger något. Bönehuset vittnar om att Gud fortfarande väljer de vägar och sätt som han alltid använt. Bedjandet har sin ro och sin styrka i att Hans väsen är oföränderligt. Bönehuset har sin givna roll i nuet som bekräftelse på att han inte viker från det han har sagt och som vittne om att han utifrån sitt majestät och eviga välde talar till var man.

Lars Widerberg