Profetens passion 01

Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud.
Uppenbarelseboken 21:2

En Guds människa, profeten, står som Herrens mun bland människor därför att han har av Gud förts till en punkt utifrån vilken han kan se. En gudsman, en profet är sådan han är därför att Himlen har ett syfte, och därför att Himlen verkar i hans liv för att föra honom fram till denna seendets utgångspunkt.
En profet är vad han är därför att Herren har gett sin tillåtelse att låta honom bli en seendets man, utfärdat kallelse till att kunna se och gjort honom duglig att se in i Himlen. Profeten är sådan han är därför att han har funnit denna oerhörda nåd att kunna se Gud och därtill har valts ut till att formas för sin uppgift av Fadern.

En seendets människa, en man av den himmelska sorten är en person vilken har återvänt från en konfrontation med Himlen, fortfarande vid liv men för evigt förändrad. En seendets man har förts inför Levande Gud för att överväldigas av och sedan vara given till ett seende vilket är Guds eget. En sådan människa låter sig vara fullt och helt tillgänglig för sådant som hör Himlen till. Han kommer tillbaka från dessa möten med det oändliga, med majestätet som en levande man, en man som gjorts levande, till att leva det som han tagits fatt för att uttrycka.

Denne man, det levandes människa, skiljs ut och ställs åt sidan för att lära sig leva det han har sett. Han talar genom det han är hellre än att söka engagera orden och dess flöden för att söka beskriva det han varit med om. Hans ord är aldrig annat än en bräcklig representation av det liv han är sänd att förmedla till människor vid sin återkomst från Guds rådsluts salar. Men hans ord innehåller profetisk substans, en livets urkraft vilken konfronterar så som han själv blivit konfronterad när han sett och betraktat.

Profetens väsen och hållning präglas fundamentalt av dessa verkligheter som ligger bortom, dessa värden vilka skyls för det yttre livets ögon. Seendet, inget annat än seendet är enda anledning till att den profetiska människan alls existerar. Seendet ger honom hans existensberättigande. Detta seende fördjupas och intensifieras, den profetiska bördan blir allt tyngre allteftersom Himlens sätt och dessa värden bortom går förlorade för människor under deras strävanden och företag.

Seendets man har skaffat bäring på den verkliga staden, den verkliga stadens liv och dess tjänande. Johannes hade sett staden, han hade fångats av dess inneboende relevans och autenticitet. I den staden fann han liv, överflödande liv ansamlat för ett tjänande till Herrens behag, uttryckt i en tillbedjan som avskalats all fåfänga och självupphöjelse. Han hade fått se livet, ett extravagant levande detaljerat uttryckt i sant tjänande och verklig offervilja. Det liv i vilket det finns utrymme visar sig inte genom drömmerier och ouppfyllda löften men genom offervilja i den värld där tingen har kontur och substans och där vilja och omsorg kan omsättas i praktiskt handlande.

Seendets människa förlorar denna sin särskilda förmåga just då han förlorar fokus: ”Såsom i Himlen, så och på jord”. Det profetiska utrymmet måste definieras som det område där man ser sant och relevant.

Profetens passion springer upp ur detta seende av dessa värden som ligger bortom.
Profetens passion springer upp ur ett seende som mästras av Himlen.
Profetens passion springer upp ur detta seende som låter Himlen konfrontera.
Profetens passion springer upp ur ett seende av tjänandet som passar både Gud och människa.
Profetens passion springer upp ur detta seende som kräver radikal trohet.

Låt oss be om seendets människor till att bli anförare i den goda striden.

Lars Widerberg