Det hårda hjärtat – en utmaning att ta sig an.
Den som korsfästs för att sedan stå i nytt väsende klarar uppgiften.
Be fram sammanhang där hjärtan kan mjukna.
Be fram situationer där hjärtan kan värmas.
Be om den tro som vågar förvandlas.
Be om den tro som klarar att se.
Be att masker faller.
Be att murar raseras.
Be att barriärer brister.
Be om broar som håller.
Be om öppna farleder för transport av allt gott.
Be om vilja till omvandling.
Be om djärvhet till att vara liten.
Vi måste be oss fram till de mjuka ordens hållning.
L. W.
12 juli 2008
Att bedja för den hungrige predikanten
Första ordningens bedjande, det bedjande som har främsta plats och första prioritet har gudfruktigheten och gudaktigheten som mål. Men om inte gudfruktighet rotfästs och etablerats bland dem som ber finns det ingen verklig bas för bönhörelse i denna sak. Gudsfruktan föder bönen om gudfruktighetens tillväxande. Hungern efter rättfärdighet skapar utrymme för rätt och rättfärdighet.
Första ordningens bedjande ringar också in, omgärdar och omsluter ledarskap på varje nivå och i varje segment av samhället. Bed för Konungen och landshövdingen, för partiledaren och predikanten. Bed för dem, för att dessa ska kunna hålla sin roll öppen i fråga om hunger och mättnad, ifråga om rätt och rättfärdighet, i fråga om gudsfruktans ingång i varje del av deras ansvarsområde.
Gudsfruktan är något man längtar efter, gudfruktighet är något man hungrar efter. Denna hunger bärs kanske tyngst av predikanten. Den hungrige predikanten är den bäste predikanten; Herren mättar honom i bönen. Den hungrige predikanten är den mest utsatte, den mest frestade; bedjaren är hans hjälp i nöden.
Vi har att söka oss in i gudfruktighetens områden för att ge assistans till hungrigt ledarskap, och först till den hungrige predikanten. Han är den som har den främsta rollen bland dem som ger sig åt målsättningar av första ordningen och åt det bedjande som hör till första prioritet.
Det stöd vi kan ge till den hungrige predikanten ger rikaste utdelning, Den omsorg vi kan visa den hungrige predikanten ger verkligt rum för Herren att forma tjänst och tjänande. De böner som uttrycker verklig nöd i denna sak ger plats åt Guds Ande till upprättelse och vittnesbörd.
Låt oss be för predikanten. Låt oss ägna oss åt predikanten i hans hunger efter Gud. Låt oss skaffa honom andrum och utrymme till att stilla sin hunger. Låt oss be om Guds saks mättnad i dessa mäns liv.
Lars Widerberg
Första ordningens bedjande ringar också in, omgärdar och omsluter ledarskap på varje nivå och i varje segment av samhället. Bed för Konungen och landshövdingen, för partiledaren och predikanten. Bed för dem, för att dessa ska kunna hålla sin roll öppen i fråga om hunger och mättnad, ifråga om rätt och rättfärdighet, i fråga om gudsfruktans ingång i varje del av deras ansvarsområde.
Gudsfruktan är något man längtar efter, gudfruktighet är något man hungrar efter. Denna hunger bärs kanske tyngst av predikanten. Den hungrige predikanten är den bäste predikanten; Herren mättar honom i bönen. Den hungrige predikanten är den mest utsatte, den mest frestade; bedjaren är hans hjälp i nöden.
Vi har att söka oss in i gudfruktighetens områden för att ge assistans till hungrigt ledarskap, och först till den hungrige predikanten. Han är den som har den främsta rollen bland dem som ger sig åt målsättningar av första ordningen och åt det bedjande som hör till första prioritet.
Det stöd vi kan ge till den hungrige predikanten ger rikaste utdelning, Den omsorg vi kan visa den hungrige predikanten ger verkligt rum för Herren att forma tjänst och tjänande. De böner som uttrycker verklig nöd i denna sak ger plats åt Guds Ande till upprättelse och vittnesbörd.
Låt oss be för predikanten. Låt oss ägna oss åt predikanten i hans hunger efter Gud. Låt oss skaffa honom andrum och utrymme till att stilla sin hunger. Låt oss be om Guds saks mättnad i dessa mäns liv.
Lars Widerberg
De gamla bönehusen – och det nya…
De gamla bönehusen har längtan efter Guds närvaro inspikad i väggarna.
De gamla bönehusen har löftena om Guds personliga närvaro inlackad i sina golv.
De gamla bönehusen vittnar om den absoluta möjligheten att se och vandra samman med Levande Gud.
Alla dessa byggen långt där ute i bygderna vittnar om att hjärtan smälter inför Guds ansikte. Inte kunde de ha blivit byggda för att uttrycka individens ambition och styrka som gensvar på de kraftfulla gudsord som predikades. Inte kunde dessa hus med sina varma gemenskaper samlade till bedjande ha sin begynnelse och grund etablerad i annat än ett försoningsklimat framsprunget ur omvälvande korsupplevelser.
Vart och ett av dessa bönehus planerades, ritades och uppfördes för att skaffa utrymme för Faderns närvaro. Ett Betel skulle vara ett Guds hus. Ett Sion var ämnat att härbärgera Guds eget ord och vara utsändningsort för det. Ett Filadelfia längtade efter att bära vittnesbörd om brödrakärleken i Kristus. Alla dessa samlingsplatser sa samma sak – ”Gud ska ha utrymme bland oss. Hans väg ska vara vår”. Alla dessa enkla utrymmen hade ett huvudsyfte – att ge rum för den längtan efter Guds personliga och praktiska agerande bland människor som hade slagit rot hos byggarna. De gav utrymme för ett hjärtats rop – O, att du lät himlen rämna och kom hit ner… så att ditt namn blir känt. Jes 64:1-2.
Deras längtan definierades genom byggandet. Men det som gjorde verkligt intryck och satte märke i tid och bygd var deras brinnande önskan att med djupaste äkthet kunna säga ”Fader vår”. Umgängelsen med det Heliga gjorde husen till Bönehus. Få av dessa bedjare och byggare hade teologisk skolning. Men de visste mycket om Guds vägar och var därför teologer i ordets verkliga mening. Allt de gjorde var att längta efter renheten, längta efter Himlen, längta efter kristallkänslan – den som uppstår i människohjärtan där mitt framför tronen. De längtade egentligen bara hem. De längtade bort från det som hör världen till, men mest av allt längtade de hem. Den sortens längtan kunde göra våra hus och hem, samlingsplatser och kyrkor till bönehus.
Tillbedjan är det normala uttrycket för en moraliskt och andligt sund människa, sa A. W. Tozer. Hon känner sig dragen till majestätet i Guds väsende. Hon längtar efter att få vandra i Guds ansiktes ljus. Hon bär på den djupaste respekt för Herrens majestät. Hon lockas av hans värld, den som är så främmande och olik det förfärande bygge vilket är framsprunget ur det mänskliga sinnet. Hon sträcker sig efter detta andra, vilket hon inte förmår att konstruera eller producera.
Just på denna punkt i den mänskliga erfarenheten, mitt i detta sökande och längtande, mitt under det att en sådan människa sträcker sig så långt bortom som hon över huvudtaget förmår, kommer heligheten själv henne till mötes i form av bedjandets Ande för att förvandla hennes längtan och bön till bönealtarets välbehagliga doft. Detta är hjärtat i, själva centrum av varje verklig väckelse. Detta är det pulserande, livfyllda hjärtat i varje sant bönesammanhang. Detta förstod man i byggandets tid och därför byggde man. Brinnande hjärtan byggde för att kunna sätta hjärtan i brand.
Bönehuset representerar en brytpunkt, ett väljandets måste. Ett Betel slår fast Guds närvaros absoluta faktum och dess oundvikliga konsekvens i fråga om omvändelse och omvandling. Ett Sion håller upp gudstilltalets orubbliga giltighet och låter uppvaknandets nödvändighet få spelrum i förhållande till varje del av den mänskliga erfarenheten.
Bönehuset bär på ett vittnesbörd, ett distinkt och levande vittnesbörd om Faderns närvaro. Bedjandet är ett altarets arbete som vittnar om Jesu Kristi kors. Bedjandets Ande skaffar i bönehuset ett folk villigt att tillbedja i ande och sanning. Därför blir bönehuset den plats i samhället som vittnar om möjligheten att se och vandra samman med Levande Gud.
I denna riktning färdas alltid Herren. Detta är vad Gud vill ha. Varje nytt initiativ i bönens värld följer detta spår.
Lars Widerberg
De gamla bönehusen har löftena om Guds personliga närvaro inlackad i sina golv.
De gamla bönehusen vittnar om den absoluta möjligheten att se och vandra samman med Levande Gud.
Alla dessa byggen långt där ute i bygderna vittnar om att hjärtan smälter inför Guds ansikte. Inte kunde de ha blivit byggda för att uttrycka individens ambition och styrka som gensvar på de kraftfulla gudsord som predikades. Inte kunde dessa hus med sina varma gemenskaper samlade till bedjande ha sin begynnelse och grund etablerad i annat än ett försoningsklimat framsprunget ur omvälvande korsupplevelser.
Vart och ett av dessa bönehus planerades, ritades och uppfördes för att skaffa utrymme för Faderns närvaro. Ett Betel skulle vara ett Guds hus. Ett Sion var ämnat att härbärgera Guds eget ord och vara utsändningsort för det. Ett Filadelfia längtade efter att bära vittnesbörd om brödrakärleken i Kristus. Alla dessa samlingsplatser sa samma sak – ”Gud ska ha utrymme bland oss. Hans väg ska vara vår”. Alla dessa enkla utrymmen hade ett huvudsyfte – att ge rum för den längtan efter Guds personliga och praktiska agerande bland människor som hade slagit rot hos byggarna. De gav utrymme för ett hjärtats rop – O, att du lät himlen rämna och kom hit ner… så att ditt namn blir känt. Jes 64:1-2.
Deras längtan definierades genom byggandet. Men det som gjorde verkligt intryck och satte märke i tid och bygd var deras brinnande önskan att med djupaste äkthet kunna säga ”Fader vår”. Umgängelsen med det Heliga gjorde husen till Bönehus. Få av dessa bedjare och byggare hade teologisk skolning. Men de visste mycket om Guds vägar och var därför teologer i ordets verkliga mening. Allt de gjorde var att längta efter renheten, längta efter Himlen, längta efter kristallkänslan – den som uppstår i människohjärtan där mitt framför tronen. De längtade egentligen bara hem. De längtade bort från det som hör världen till, men mest av allt längtade de hem. Den sortens längtan kunde göra våra hus och hem, samlingsplatser och kyrkor till bönehus.
Tillbedjan är det normala uttrycket för en moraliskt och andligt sund människa, sa A. W. Tozer. Hon känner sig dragen till majestätet i Guds väsende. Hon längtar efter att få vandra i Guds ansiktes ljus. Hon bär på den djupaste respekt för Herrens majestät. Hon lockas av hans värld, den som är så främmande och olik det förfärande bygge vilket är framsprunget ur det mänskliga sinnet. Hon sträcker sig efter detta andra, vilket hon inte förmår att konstruera eller producera.
Just på denna punkt i den mänskliga erfarenheten, mitt i detta sökande och längtande, mitt under det att en sådan människa sträcker sig så långt bortom som hon över huvudtaget förmår, kommer heligheten själv henne till mötes i form av bedjandets Ande för att förvandla hennes längtan och bön till bönealtarets välbehagliga doft. Detta är hjärtat i, själva centrum av varje verklig väckelse. Detta är det pulserande, livfyllda hjärtat i varje sant bönesammanhang. Detta förstod man i byggandets tid och därför byggde man. Brinnande hjärtan byggde för att kunna sätta hjärtan i brand.
Bönehuset representerar en brytpunkt, ett väljandets måste. Ett Betel slår fast Guds närvaros absoluta faktum och dess oundvikliga konsekvens i fråga om omvändelse och omvandling. Ett Sion håller upp gudstilltalets orubbliga giltighet och låter uppvaknandets nödvändighet få spelrum i förhållande till varje del av den mänskliga erfarenheten.
Bönehuset bär på ett vittnesbörd, ett distinkt och levande vittnesbörd om Faderns närvaro. Bedjandet är ett altarets arbete som vittnar om Jesu Kristi kors. Bedjandets Ande skaffar i bönehuset ett folk villigt att tillbedja i ande och sanning. Därför blir bönehuset den plats i samhället som vittnar om möjligheten att se och vandra samman med Levande Gud.
I denna riktning färdas alltid Herren. Detta är vad Gud vill ha. Varje nytt initiativ i bönens värld följer detta spår.
Lars Widerberg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)