Profetens passion 01

Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud.
Uppenbarelseboken 21:2

En Guds människa, profeten, står som Herrens mun bland människor därför att han har av Gud förts till en punkt utifrån vilken han kan se. En gudsman, en profet är sådan han är därför att Himlen har ett syfte, och därför att Himlen verkar i hans liv för att föra honom fram till denna seendets utgångspunkt.
En profet är vad han är därför att Herren har gett sin tillåtelse att låta honom bli en seendets man, utfärdat kallelse till att kunna se och gjort honom duglig att se in i Himlen. Profeten är sådan han är därför att han har funnit denna oerhörda nåd att kunna se Gud och därtill har valts ut till att formas för sin uppgift av Fadern.

En seendets människa, en man av den himmelska sorten är en person vilken har återvänt från en konfrontation med Himlen, fortfarande vid liv men för evigt förändrad. En seendets man har förts inför Levande Gud för att överväldigas av och sedan vara given till ett seende vilket är Guds eget. En sådan människa låter sig vara fullt och helt tillgänglig för sådant som hör Himlen till. Han kommer tillbaka från dessa möten med det oändliga, med majestätet som en levande man, en man som gjorts levande, till att leva det som han tagits fatt för att uttrycka.

Denne man, det levandes människa, skiljs ut och ställs åt sidan för att lära sig leva det han har sett. Han talar genom det han är hellre än att söka engagera orden och dess flöden för att söka beskriva det han varit med om. Hans ord är aldrig annat än en bräcklig representation av det liv han är sänd att förmedla till människor vid sin återkomst från Guds rådsluts salar. Men hans ord innehåller profetisk substans, en livets urkraft vilken konfronterar så som han själv blivit konfronterad när han sett och betraktat.

Profetens väsen och hållning präglas fundamentalt av dessa verkligheter som ligger bortom, dessa värden vilka skyls för det yttre livets ögon. Seendet, inget annat än seendet är enda anledning till att den profetiska människan alls existerar. Seendet ger honom hans existensberättigande. Detta seende fördjupas och intensifieras, den profetiska bördan blir allt tyngre allteftersom Himlens sätt och dessa värden bortom går förlorade för människor under deras strävanden och företag.

Seendets man har skaffat bäring på den verkliga staden, den verkliga stadens liv och dess tjänande. Johannes hade sett staden, han hade fångats av dess inneboende relevans och autenticitet. I den staden fann han liv, överflödande liv ansamlat för ett tjänande till Herrens behag, uttryckt i en tillbedjan som avskalats all fåfänga och självupphöjelse. Han hade fått se livet, ett extravagant levande detaljerat uttryckt i sant tjänande och verklig offervilja. Det liv i vilket det finns utrymme visar sig inte genom drömmerier och ouppfyllda löften men genom offervilja i den värld där tingen har kontur och substans och där vilja och omsorg kan omsättas i praktiskt handlande.

Seendets människa förlorar denna sin särskilda förmåga just då han förlorar fokus: ”Såsom i Himlen, så och på jord”. Det profetiska utrymmet måste definieras som det område där man ser sant och relevant.

Profetens passion springer upp ur detta seende av dessa värden som ligger bortom.
Profetens passion springer upp ur ett seende som mästras av Himlen.
Profetens passion springer upp ur detta seende som låter Himlen konfrontera.
Profetens passion springer upp ur ett seende av tjänandet som passar både Gud och människa.
Profetens passion springer upp ur detta seende som kräver radikal trohet.

Låt oss be om seendets människor till att bli anförare i den goda striden.

Lars Widerberg

Att be efter mönster 01

Det är Sonen, den Eviges enfödde Son, som inbjuder oss, bjuder oss att bedja vårt ’Fader vår’. Bedjandet är barnaskapets sällsamma marker. Bedjandet är placerat på faderskapets säkra grund. Sonen vet att leda oss den vägen, den var hans egen. Sonen vet att leda var och en till sådan erfarenhet, han beder alltid för att frälsningen ska vinna fullt mått. Han säkrade denna väg som framkomlig väg i kraft av att vara Människoson och som Guds Son välkomnar han var man att färdas längs den. Sonen säger sitt ’Följ mig’.

Bedjandet är barnens sätt. Häri ligger det kristna livets, hela frälsningens kärna. Barn sträcker sina händer efter fäder. Barn lär sig forma ord som passar fäders öron. Och Fadern lyssnar. Åt alla som tar emot har han redan givit rätt till barnaskap. Bedjandet är barns umgängessätt. Och Faderns hjärta följer varje rörelse, varje modulering. Han urskiljer och särskiljer allt som sagts. Hans öra hör. Hans hjärta vet.

Bedjandet är barnens rätt. Konungen fröjdar sig, ledd av barnaskapets Ande, och säger: ”Ni skall veta hur förunderligt Herren tar sig an den fromme. Herren hör när jag ropar till honom.” Ps 4.4. Det sinne som är mjukt och böjligt, den som stillar sitt sinne till beroende av Gud, dessa öppnar den dörr som leder till Faderns famn. Bedjandet är barnens umgängesrätt, stadgad efter evig ordning, upprätthållen av den som värnar faderlösa och tar sig an de fattigas sak. Låt oss återföra denna rätt, denna verklighet till vår agenda. Låt oss be om barnaskapets frihet att uttrycka sig äkta och oförväget mitt i de heligas gemenskap.

Sonen säger sitt ’Följ mig’. Herren Jesus har mera att säga: ”Jag är vinträdet, ni är grenarna. Om någon förbliver i mig, och jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kan ni inget göra. Joh 15:5. Mig förutan kan ni inte bedja. Utan mitt bedjande har ni inget mönster att följa. Barnaskapets bön följer Himlens ordning. Barnaskapets bön söker efter den fullständiga frälsningen. Barnaskapets bedjande söker efter det fulla uttrycket för Herren Jesu liv i vår mitt.

Sonen säger sitt ’Följ mig’. Den väg han väljer heter försoning. Den väg han väljer heter öppenhet och ärlighet – det äldre språket skulle välja ord som gudfruktighet och rättfärdighet. Barnaskapets böner skapar fred i sandlådan. Barnaskapets böner mobiliserar förlåtelse. Barnaskapets böner ger liv – som grenen bär rotens och stammens liv till att forma frukt. Den rättfärdiges bedjande är grenliv, ’vilket bär sin frukt i sin tid, och vars löv icke vissna; och allt vad han gör, det lyckas väl’. Ps 1. Så vill Fadern ha det. Efter denna fason har han fastlagt rikets uppenbarelse.

Att bedja är att samman med Herren Jesus föra talan inför Levande Gud. Att bedja är att föra barnaskapets talan inför Fadern. Att bedja är att söka reda på Jesu egen bön, den bön som alltid når Faderns öra. Ett sådant bedjande för oss i kontakt med verkligheten, med all verklighet. Det ger oss en rätt syn på den omvälvning som vår omvärld genomgår. Den låter oss få veta något om den väg Herren tar i denna tid. Den säkrar vår egen väg gentemot alla dessa oframkomliga vägar. Att bedja samman med Herren Jesus är att skaffa frälsning där inga ord når fram. Att bedja Herrens egna böner är att nå fram där inget tycks bita, inget tycks vara möjligt. Att be efter Herrens sätt är att låta svagheten vara vår styrka. Barnaskapet vågar denna väg.

Låt oss be om dessa böner. Låt oss öppna både hjärta och mun inför varandra.

Lars Widerberg

En inre väg 01

Kan inte ditt tal röra vid jorden, låt det då röra vid Himlen.
Varför alls söka röra vid det timliga när du är ämnad och född, också en andra gång, till att vara stilla mitt i det eviga?
Det tal, den bön som hörs i Himlen för att så småningom och oundvikligen göras hörd på jord springer fram ur ett rent, ett stillat hjärta. Det bedjande som Himlen ger sitt bifall till växer fram under vandring på en inre väg.

Det sinne som har sin glädje i det yttre formar få ord som når de rum i Himlen där böcker skrivs och bönhörelse ordnas.
Det kringflackande hjärtat saknar röst.
Men det hjärta som välkomnar ron och lyssnandet har skaffat sig fast grund för sin bön.

Den yttre vägen ger sig i kast med tingen för att mästra och skaffa sig välde. De stilla i landet höjer inte sin röst för att överrösta larmet. Till den inre vägen hör ett väntande inför honom som vid tids ände skipar rätt i porten.

Hanna talar i sitt hjärta, men prästen kikar starrögt efter rätt beteende. Hon utgjuter sin själ i bönens offertjänst. Hon tömmer sig på allt yttre för att till sist vinna sin kamp i det inre.
De stilla i landet, bönens folk, vandrar en kungsväg och finner det inre livets kamrar redda till tillbedjan med Guds Helige Ande som förespråkare och förestavare.

Lars Widerberg

Bönehuset – ett vittnesbörd

Bönehusen är väckelsernas avtryck i geografin. De finns där utspridda i landskapet som monument över att något blev sagt. De är tecken i trä och sten på att Gud inte var tyst. De är uppförda och utplacerade därför att Gud gavs utrymme.

Dessa bönehus står kvar som vittnesbörd i tid och rum om män och kvinnors gensvar till en djupt liggande längtan att tala ut med Gud. De vittnar om värdet att komma samman för att söka efter eviga värden och låta sig stämmas samman för Himlens syften. De ger alla en enkel, den allra enklaste fingervisning om vad Himlen kommer att innebära.

Alla dessa byggen restes i förvissningen att Gud talar, talar sakligt om tid och evighet. Dess huvudmän hade hört. Dess främste hade bett och hade fåt svar på tal. Var och en i dessa enkla sammanslutningar hade rörts av Herrens närvaro och förstod i sitt innersta att det var värt kostnaden att bygga gemenskap och gemensam boning för den erfarenheten. Många av dessa som byggde kunde bedja, kunde bedja sig fram och igenom. De visste att Herren inte kunde hålla tyst efter att ha hört uttrycken för deras längtan efter och behov av ett stycke himmel här.

Det bedjande som byggde bönehus hade förmåga att ankra Himmel vid jord. Detta bedjande såg till att omgivningarna drabbades av omvändelsens nödvändighet. Var och en av dessa bedjare hade själva kommit till omvälvande insikt om Himlens välde. Bönehuset var en plats för omvandling. Bönesamlingarna och predikotillfällena skapade bakgrund till ett omvändelsernas klimat. Bönen plöjde hjärtemark och förberedde för sådd. Den kunde göra det därför att gudsrikets lag, vetekornets lag, gällde.

I dessa bönesammanhang ställdes jorden ansikte mot ansikte med Himlen. Där lät evigheten sin röst bli hörd. Där fick man tillfälle att se Gud. Där tydliggjordes frälsningens nödvändighet. Himlen och heligheten kom dem så nära att ingen vågade se på evighetens värden som ett glättigt tillval eller på den väg som till Himlen bär på det sätt som man flyktig och drömmande bläddrar i semestermålens resekatalog.

Bönehuset är majestätets boning. Bedjandet är det överväldigade hjärtats tillstånd. Bönen är det överlämnade hjärtats position. Att bedja är att se Herren. Att bedja är att bäva inför majestätet och böja sig inför väldet. Gud tog sin boning bland sitt folk och deras gensvar var skälvande omvändelse och verksam lydnad. Deras bön hade begynnelse i insikten om att hos Herren är makten. De byggde i ödmjukhet för Guds sak. Deras föreställning om Gud växte i härlighet och sannfärdighet. Deras väckelse var ett uppvaknande inför det faktum att Gud hade något att säga.

Guds närvaro och majestät uppdagade behovet av en hjälpare, en förlossare. Bedjandet visade på sin egen absoluta nödvändighet. Bönesammanhangens atmosfär och resultaten av bedjandet övertygade om bönehusets och bönefunktionens absoluta nödvändighet. I dessa sammanhang var det självklart att bedjandet var drivkraften till varje företags framgång. Den Ande som byggde tillsammans med dem var nådens och bönens Ande. Allt av nåd – därför upprepad omvändelse och överlåtelse. Allt av nåd – därför mer och mer bön. Allt av nåd i Guds rike – därför vetekornslag och kors i verksamhet. Detta är bönehusets förblivande vittnesbörd.

Bönehuset är den plats där Guds röst hörs. Bönehuset är det utrymme där man samlas i bävan för Guds ord. Herrens hus är ämnat och menat at vara ett bönens hus och blir därför vittnesbördets mötesplats. Den som går dit riskerar förvandling. Den som varit där, varit där på knä, kan inte annat än att bära vittnesbörd.

Bönehuset är platsen för Guds uppenbarelses ljus. Dess roll är att förvara och visa upp det som fullt ut representerar Herren. Dess liv är Himlens liv. Dess liv är Herrens eget, det liv som inte är likt något annat och som inte låter sig blandas med något annat. Bönehuset är Himlens ankarfäste på jord. Var och en kan göra val: Antingen bygger vi en kyrka i tiden eller ger vi utrymme för ett bedjandets vittnesbörd. Det ena hör det ändliga till. Det andra bär majestätets särmärke. Det ena är ändligt, det andra är andligt. Det ena förgås. Det andra har sin plats bland sådant som förblir.

Bönehuset är den verklighet där det samlats tillräckligt mycket förkrosselse för att Livet ska kunna fina en öppning. Församlingen definieras som gemensamt upplevd och uttryckt förkrosselse, stillhet och ödmjukhet vilket ger utrymme för Livets Herre at betjäna i korsets kraft. Bönehuset har återerövrat sin roll som omvälvandets verktyg när denna hunger stadfästs bland oss, när denna väg till mättnad återigen har öppnats.

Bönehuset representerar ett återuppvaknande över att Gud fortfarande säger något. Bönehuset vittnar om att Gud fortfarande väljer de vägar och sätt som han alltid använt. Bedjandet har sin ro och sin styrka i att Hans väsen är oföränderligt. Bönehuset har sin givna roll i nuet som bekräftelse på att han inte viker från det han har sagt och som vittne om att han utifrån sitt majestät och eviga välde talar till var man.

Lars Widerberg

Att be i den tid då hjärtan kallnar och hårdnar

Det hårda hjärtat – en utmaning att ta sig an.
Den som korsfästs för att sedan stå i nytt väsende klarar uppgiften.

Be fram sammanhang där hjärtan kan mjukna.
Be fram situationer där hjärtan kan värmas.

Be om den tro som vågar förvandlas.
Be om den tro som klarar att se.

Be att masker faller.
Be att murar raseras.
Be att barriärer brister.

Be om broar som håller.
Be om öppna farleder för transport av allt gott.

Be om vilja till omvandling.
Be om djärvhet till att vara liten.

Vi måste be oss fram till de mjuka ordens hållning.

L. W.

Att bedja för den hungrige predikanten

Första ordningens bedjande, det bedjande som har främsta plats och första prioritet har gudfruktigheten och gudaktigheten som mål. Men om inte gudfruktighet rotfästs och etablerats bland dem som ber finns det ingen verklig bas för bönhörelse i denna sak. Gudsfruktan föder bönen om gudfruktighetens tillväxande. Hungern efter rättfärdighet skapar utrymme för rätt och rättfärdighet.

Första ordningens bedjande ringar också in, omgärdar och omsluter ledarskap på varje nivå och i varje segment av samhället. Bed för Konungen och landshövdingen, för partiledaren och predikanten. Bed för dem, för att dessa ska kunna hålla sin roll öppen i fråga om hunger och mättnad, ifråga om rätt och rättfärdighet, i fråga om gudsfruktans ingång i varje del av deras ansvarsområde.

Gudsfruktan är något man längtar efter, gudfruktighet är något man hungrar efter. Denna hunger bärs kanske tyngst av predikanten. Den hungrige predikanten är den bäste predikanten; Herren mättar honom i bönen. Den hungrige predikanten är den mest utsatte, den mest frestade; bedjaren är hans hjälp i nöden.

Vi har att söka oss in i gudfruktighetens områden för att ge assistans till hungrigt ledarskap, och först till den hungrige predikanten. Han är den som har den främsta rollen bland dem som ger sig åt målsättningar av första ordningen och åt det bedjande som hör till första prioritet.

Det stöd vi kan ge till den hungrige predikanten ger rikaste utdelning, Den omsorg vi kan visa den hungrige predikanten ger verkligt rum för Herren att forma tjänst och tjänande. De böner som uttrycker verklig nöd i denna sak ger plats åt Guds Ande till upprättelse och vittnesbörd.

Låt oss be för predikanten. Låt oss ägna oss åt predikanten i hans hunger efter Gud. Låt oss skaffa honom andrum och utrymme till att stilla sin hunger. Låt oss be om Guds saks mättnad i dessa mäns liv.

Lars Widerberg

De gamla bönehusen – och det nya…

De gamla bönehusen har längtan efter Guds närvaro inspikad i väggarna.
De gamla bönehusen har löftena om Guds personliga närvaro inlackad i sina golv.
De gamla bönehusen vittnar om den absoluta möjligheten att se och vandra samman med Levande Gud.

Alla dessa byggen långt där ute i bygderna vittnar om att hjärtan smälter inför Guds ansikte. Inte kunde de ha blivit byggda för att uttrycka individens ambition och styrka som gensvar på de kraftfulla gudsord som predikades. Inte kunde dessa hus med sina varma gemenskaper samlade till bedjande ha sin begynnelse och grund etablerad i annat än ett försoningsklimat framsprunget ur omvälvande korsupplevelser.

Vart och ett av dessa bönehus planerades, ritades och uppfördes för att skaffa utrymme för Faderns närvaro. Ett Betel skulle vara ett Guds hus. Ett Sion var ämnat att härbärgera Guds eget ord och vara utsändningsort för det. Ett Filadelfia längtade efter att bära vittnesbörd om brödrakärleken i Kristus. Alla dessa samlingsplatser sa samma sak – ”Gud ska ha utrymme bland oss. Hans väg ska vara vår”. Alla dessa enkla utrymmen hade ett huvudsyfte – att ge rum för den längtan efter Guds personliga och praktiska agerande bland människor som hade slagit rot hos byggarna. De gav utrymme för ett hjärtats rop – O, att du lät himlen rämna och kom hit ner… så att ditt namn blir känt. Jes 64:1-2.

Deras längtan definierades genom byggandet. Men det som gjorde verkligt intryck och satte märke i tid och bygd var deras brinnande önskan att med djupaste äkthet kunna säga ”Fader vår”. Umgängelsen med det Heliga gjorde husen till Bönehus. Få av dessa bedjare och byggare hade teologisk skolning. Men de visste mycket om Guds vägar och var därför teologer i ordets verkliga mening. Allt de gjorde var att längta efter renheten, längta efter Himlen, längta efter kristallkänslan – den som uppstår i människohjärtan där mitt framför tronen. De längtade egentligen bara hem. De längtade bort från det som hör världen till, men mest av allt längtade de hem. Den sortens längtan kunde göra våra hus och hem, samlingsplatser och kyrkor till bönehus.

Tillbedjan är det normala uttrycket för en moraliskt och andligt sund människa, sa A. W. Tozer. Hon känner sig dragen till majestätet i Guds väsende. Hon längtar efter att få vandra i Guds ansiktes ljus. Hon bär på den djupaste respekt för Herrens majestät. Hon lockas av hans värld, den som är så främmande och olik det förfärande bygge vilket är framsprunget ur det mänskliga sinnet. Hon sträcker sig efter detta andra, vilket hon inte förmår att konstruera eller producera.

Just på denna punkt i den mänskliga erfarenheten, mitt i detta sökande och längtande, mitt under det att en sådan människa sträcker sig så långt bortom som hon över huvudtaget förmår, kommer heligheten själv henne till mötes i form av bedjandets Ande för att förvandla hennes längtan och bön till bönealtarets välbehagliga doft. Detta är hjärtat i, själva centrum av varje verklig väckelse. Detta är det pulserande, livfyllda hjärtat i varje sant bönesammanhang. Detta förstod man i byggandets tid och därför byggde man. Brinnande hjärtan byggde för att kunna sätta hjärtan i brand.

Bönehuset representerar en brytpunkt, ett väljandets måste. Ett Betel slår fast Guds närvaros absoluta faktum och dess oundvikliga konsekvens i fråga om omvändelse och omvandling. Ett Sion håller upp gudstilltalets orubbliga giltighet och låter uppvaknandets nödvändighet få spelrum i förhållande till varje del av den mänskliga erfarenheten.

Bönehuset bär på ett vittnesbörd, ett distinkt och levande vittnesbörd om Faderns närvaro. Bedjandet är ett altarets arbete som vittnar om Jesu Kristi kors. Bedjandets Ande skaffar i bönehuset ett folk villigt att tillbedja i ande och sanning. Därför blir bönehuset den plats i samhället som vittnar om möjligheten att se och vandra samman med Levande Gud.
I denna riktning färdas alltid Herren. Detta är vad Gud vill ha. Varje nytt initiativ i bönens värld följer detta spår.

Lars Widerberg