De gamla bönehusen – och det nya…

De gamla bönehusen har längtan efter Guds närvaro inspikad i väggarna.
De gamla bönehusen har löftena om Guds personliga närvaro inlackad i sina golv.
De gamla bönehusen vittnar om den absoluta möjligheten att se och vandra samman med Levande Gud.

Alla dessa byggen långt där ute i bygderna vittnar om att hjärtan smälter inför Guds ansikte. Inte kunde de ha blivit byggda för att uttrycka individens ambition och styrka som gensvar på de kraftfulla gudsord som predikades. Inte kunde dessa hus med sina varma gemenskaper samlade till bedjande ha sin begynnelse och grund etablerad i annat än ett försoningsklimat framsprunget ur omvälvande korsupplevelser.

Vart och ett av dessa bönehus planerades, ritades och uppfördes för att skaffa utrymme för Faderns närvaro. Ett Betel skulle vara ett Guds hus. Ett Sion var ämnat att härbärgera Guds eget ord och vara utsändningsort för det. Ett Filadelfia längtade efter att bära vittnesbörd om brödrakärleken i Kristus. Alla dessa samlingsplatser sa samma sak – ”Gud ska ha utrymme bland oss. Hans väg ska vara vår”. Alla dessa enkla utrymmen hade ett huvudsyfte – att ge rum för den längtan efter Guds personliga och praktiska agerande bland människor som hade slagit rot hos byggarna. De gav utrymme för ett hjärtats rop – O, att du lät himlen rämna och kom hit ner… så att ditt namn blir känt. Jes 64:1-2.

Deras längtan definierades genom byggandet. Men det som gjorde verkligt intryck och satte märke i tid och bygd var deras brinnande önskan att med djupaste äkthet kunna säga ”Fader vår”. Umgängelsen med det Heliga gjorde husen till Bönehus. Få av dessa bedjare och byggare hade teologisk skolning. Men de visste mycket om Guds vägar och var därför teologer i ordets verkliga mening. Allt de gjorde var att längta efter renheten, längta efter Himlen, längta efter kristallkänslan – den som uppstår i människohjärtan där mitt framför tronen. De längtade egentligen bara hem. De längtade bort från det som hör världen till, men mest av allt längtade de hem. Den sortens längtan kunde göra våra hus och hem, samlingsplatser och kyrkor till bönehus.

Tillbedjan är det normala uttrycket för en moraliskt och andligt sund människa, sa A. W. Tozer. Hon känner sig dragen till majestätet i Guds väsende. Hon längtar efter att få vandra i Guds ansiktes ljus. Hon bär på den djupaste respekt för Herrens majestät. Hon lockas av hans värld, den som är så främmande och olik det förfärande bygge vilket är framsprunget ur det mänskliga sinnet. Hon sträcker sig efter detta andra, vilket hon inte förmår att konstruera eller producera.

Just på denna punkt i den mänskliga erfarenheten, mitt i detta sökande och längtande, mitt under det att en sådan människa sträcker sig så långt bortom som hon över huvudtaget förmår, kommer heligheten själv henne till mötes i form av bedjandets Ande för att förvandla hennes längtan och bön till bönealtarets välbehagliga doft. Detta är hjärtat i, själva centrum av varje verklig väckelse. Detta är det pulserande, livfyllda hjärtat i varje sant bönesammanhang. Detta förstod man i byggandets tid och därför byggde man. Brinnande hjärtan byggde för att kunna sätta hjärtan i brand.

Bönehuset representerar en brytpunkt, ett väljandets måste. Ett Betel slår fast Guds närvaros absoluta faktum och dess oundvikliga konsekvens i fråga om omvändelse och omvandling. Ett Sion håller upp gudstilltalets orubbliga giltighet och låter uppvaknandets nödvändighet få spelrum i förhållande till varje del av den mänskliga erfarenheten.

Bönehuset bär på ett vittnesbörd, ett distinkt och levande vittnesbörd om Faderns närvaro. Bedjandet är ett altarets arbete som vittnar om Jesu Kristi kors. Bedjandets Ande skaffar i bönehuset ett folk villigt att tillbedja i ande och sanning. Därför blir bönehuset den plats i samhället som vittnar om möjligheten att se och vandra samman med Levande Gud.
I denna riktning färdas alltid Herren. Detta är vad Gud vill ha. Varje nytt initiativ i bönens värld följer detta spår.

Lars Widerberg