Den stora orons tid

Isebels tid driver gudsfolket allt längre in i bedjandet. Ändens tid tvingar gudsfolket att vandra med Fadern.

Ändtiden är den stora orons tid. Dess inre väsen personifieras av Isebel, den fräcka trolösheten. Ändens tid är inte bara flyktighetens, obeständighetens och sammanblandningens tid. Isebels väsen heter tvetydighet. Hon beter sig i alla stycken utmanande. Hennes märke heter urskiljningslöshet, oförmåga att skilja mellan sant och falskt, sedligt och orent.

Men, ändens tid är profetismens avslutningskapitel. Den bedjande församlingen anger ton och tempo. ”I detta visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus. Upp 14:12. Troheten och orubbligheten blir till ett Herrens berg. Från Sion ska lag utgå, Jes 2:3. Den som lär sig hantera Guds ord och protokoll, lär sig också hantera bedjandet i isebelstid.

Sammanblandandet, att försöka ösa ur oren källa samtidigt som man vill avge god bekännelse gör att allt gott blir skämd och sekunda produkt. De oheliga allianserna i enhetens namn kommer att rasa samman som bildstoden i Nebukadnessars dröm, Dan 2.

Ändtiden är profetisk tid. Den är domstid. Oron är stor bland dem som inte vill ha sina liv synade. Profeten har det trängre än någonsin, men hans ord kommer att besannas i all snabbare tempo.
Babylon, trolöshetens moder, ursprung och urbild för all opålitlighet ska manövreras ut. Bedjare gläder sig över den domen, Ps 48:12. Babylon är moder till varje liten Isebel. Guds dömande kommer att ge återklang i smått som stort. Men ledarskap är alltid värst utsatt - hon kallar sig konungarikenas drottning, Jes 47:5. Affärsmän yvs över sina kontrakt med henne, Upp 18:15.

Tiden kräver ett återvändande till Bönen. Men Isebel omdefinierar den gärna med enda syfte att avväpna och odugliggöra den. Hon heter godtycke och nyckfullhet, självsvåld och egenmäktighet. Hon hävdar köttslighetens rätt att gripa tag i Guds löften. Hon ger var och en rätt att hävda Guds ord för personlig vinning.

Tiden kräver ett återvändande till Bönen, till enskilt och gemensamt bedjande vid Guds altare. De som kunde be, kallade den sortens bedjande för ”Det avklädda bedjandet”. Den bön där själen klär sig naken ger allt åt Gud, allt utrymme, all planläggning, all rätt att svara efter gudsrikets sätt, all ära. Den bön där själen klär sig naken går grundligt till väga för att insätta vetekornslagens rätt och sätt.

Vid altaret där själen låter sig kläs naken, blir allt kristall. Varje del av existensen når en klarhet och renhet som Rikets fiender uppfattar som en stingande, brännande glans. Tiden kräver att Guds härlighet ges allt utrymme.

Vid altaret lär man sig att be i Jesu namn. I altarets kristallklarhet lär man sig att definiera böner efter hans sinne och plan. Från Sion ska lag utgå. Heligheten är inte underhållande. Inte heller ger den snabba klipp. Jesu frälsning anpassar sig inte efter människors önskan. Bön i isebelsland lär sig leta upp Herrens böner, de som skaffar plats åt Faderns fullhet i Kristus. Bön i den stora orons tid återerövrar Himlens kristall åt sinne och hjärta.

Lars Widerberg