Halvvägsmötet

Försoningens uppgift – den kristnes ständiga göra.
Kallade att stå som präster, att göra tjänst inför levande Gud.
Prästsinnets grundinställning – ingen ska behöva stå med skuld, ingen ska behöva förbli i synd.

Om du blir påmind om att någon har något att säga om dig, om synden, om tillkortakommandena, om teologin, om flykten och om försvarsbeteendet – då ska du lämna det du har för händer och gå till denne som har sett, som har avslöjat, för att få höra från Gud genom denne skarpsynte. Matt 5:23.
Detta är omvändelse, detta är dess nödvändighet och dess möjlighet. Så är försoningen tillrättalagd. Så är samtalandet arrangerat. Så är ödmjukandet fastlagt och den växande gudsnärvaron framställd.

Om din broder har begått en synd, gå då och ställ honom till svars enskilt – lyssnar han, har du vunnit din broder. Om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra. . . Om han inte lyssnar till de två eller tre, tala då offentligt. . . Matt 18:15-20.
Detta är försoningsarbete. Detta är kristet tjänande på lösepenningens grund, på blodets grund till allas frihet och mognad. Detta är det saliggörande erbjudandet framfört som evangelium.

Om vi tog dessa två ord ur Matteus evangelium på allvar, skulle en rörelse uppstå bland oss till hälsosam korrektion och jublande upprättelse. Halvvägs-möten, halva vägen var, halva arbetet var. Men, inga kompromisser, ingen ljum ekumenik, inget sopande under mattan. Kristus utgestaltad bland oss alla för ett autentiskt uttryck av himmel på jord. . .

Man vänder sig bort från sammanhang som inte kunnat förmedla Kristi fullhet. Har vi då gjort oss redo att ta emot dessa som hungrar och söker? Står vi fortfarande med pekfingrar lyfta mot dem för att de ska förstå att de valde fel väg och följde sådana som inget hade att erbjuda, som för att säga att de måste klara sin egen upprättelse? Står vi bara och ser på utan att ha något att ge dem? Hälsar vi dem som troféer vilka bekräftar vår präktighet? Hälsar vi dessa som söker som våra verkliga vänner – och Kristi vänner – med all nåd och all den integritet som Kristus ger?

Vårt bedjande måste intensifieras på detta område, i dessa dagar, då man återigen synar nyare sammanhangs framväxt, tillkortakommanden och uppenbara avigsidor.
Vårt bedjande måste intensifieras för att prästsinnet, det sinnelag som verkar för att ingen ska behöva bli kvar i synd eller stå med skuld, för att detta prästsinne ska växa till bland oss alla.
Vårt bedjande måste intensifieras för att försoningens verklighet ska förstås, dess ändamål ska hållas heligt, dess praktiska utgestaltning ska få maximalt utrymme.
Vårt bedjande måste intensifieras för att försoningens verklighet, baserad på och summerad i Jesu Kristi död på korset, ska kunna återfinnas av var och en som söker stilla sin hunger efter rättfärdighet och rättvisa.
Vårt bedjande måste intensifieras för att arrangerandet av dessa halvvägsmöten må finna förverkligande och ge resultat i mättad gemenskap.

Saliga halvvägsmöten. . .
Saliga liv i Kristus. . .
Saliga gemenskap i Gud. . .

L. Widerberg